Terrorns och skräckens tystnad och ordning råder i Iran. Ett år efter presidentvalet, anklagelserna om valfusk och de massiva protesterna håller regimen landet i ett järngrepp.

Av rädsla för följderna uppmanade de båda oppositionsledarna sina anhängare att inte demonstrera på årsdagen av presidentvalet den 13 juni.

Fängelserna är fulla. Torterarna och bödlarna har mycket att göra. Fångar hängs i hemlighet eller offentligen, allt efter vad regimen anser sig behöva för att injaga skräck i befolkningen.

Hur illa det är vet bara de styrande mullorna, deras president Mahmoud Ahmadinejad och hans hantlangare inom revolutionsgardet och hemliga polisen. Men en förfärande inblick i förtryckets Iran ges av Amnesty International i rapporten "From Protest to Prison – Iran one Year after the Election" (Från protest till fängelse – Iran ett år efter valet).

Enligt officiella iranska uppgifter har fler än 5 000 personer arresterats under de massdemonstrationer som ägde rum efter valet den 13 juni förra året. Amnesty befarar att de fängslade är betydligt fler och rapporterar om hur civilklädd polis godtyckligt griper misstänkta i hemmen eller på arbetsplatserna.

Förtrycket omsätts också i en allt mera finmaskig censur. Tidningar stängs. Samröre med fler än 60 internationella organisationer har kriminaliserats. Nätet filtreras, kontrolleras och blockeras. SMS-trafiken övervakas.

Hundratals gripna demonstranter sitter fortfarande i fängelse. Frisläppta fångar berättar om tortyr, våldtäkter och andra grymma bestraffningar. Från januari till juni i år har Amnesty International kännedom om åtminstone 115 avrättningar. Minst sex fångar sitter i dödscell och väntar på bödelns rep. De har dömts till döden som "Guds fiender" därför att de protesterat eller för att de tillhör en förbjuden organisation.

Det internationella samfundet protesterar. Nylingen beslutade FN:s säkerhetsråd för fjärde gången om sanktioner mot Iran. Det är bra, men något mer än symbolvärde är svårt att urskilja i sanktionerna. Iran är ett stort land, rikt på råvaror och i praktiken oåtkomligt för hot och utpressning. Förmodligen har det större betydelse att Amnesty ser till att förtrycket inte kan ske i tysthet.

Av och till diskuteras att ingripa militärt mot Irans påstådda kärnvapenprogram. Det vore dåraktigt. Ett angrepp på Iran med USA eller Israel i spetsen skulle bara bekräfta mullornas världsbild och ena den överväldigande delen av befolkningen bakom president Ahmadinejad. Vill Irans regering ha kärnvapen finns i praktiken ingen möjlighet att förhindra detta.

Men självklart måste alla fredliga medel användas för att försvåra och försena Irans möjligheter att skaffa kärnvapen.

Allra viktigast är dock att det internationella samfundet stödjer den iranska demokratiska oppositionen. Både den som verkar öppet eller i hemlighet i Iran och den som verkar utomlands i exil. Förtrycket i Iran kan bara upphöra genom att det iranska folket reser sig och själva störtar den teokratiska diktaturen.

GP 15/6 -10