Ann-Sofie Hermansson: Jobb för både ung och äldre
Subventioner kan bidra till att ge äldre och kantstötta plats på arbetsmarknaden, skriver Ann-Sofie Hermansson (S).
Relaterat
Jag gick ut och började arbeta det året jag fyllde arton. Ett privilegium med dagens mått mätt. Pengarna hägrade förstås, men på köpet följde ansvar, arbetskamrater och ökat självförtroende. Visst är det bra och viktigt att utbilda sig, men att bli tagen i anspråk i arbetslivet gör att man får lov att bli vuxen på ett helt annat vis. Vid 20 år fyllda hade jag fast jobb, bil och egen lägenhet. Känslan av att kunna försörja sig själv, att inte vara beroende av föräldrar eller bidrag var fantastisk.
Så är det. Att arbeta ger både pengar och självkänsla. Visst är det bra för den ekonomiska utvecklingen i landet, men först och främst bra för den enskilde. På dåtidens arbetsmarknad fanns plats även för dem som inte orkade 100 procent. Trots brinnande högkonjunktur i slutet av 1980-talet fanns det reträtt-arbeten strax intill den direkta produktionen. Äldre och lite kantstötta arbetskamrater som inte orkade med tempot bidrog ändå med värdefulla arbetsuppgifter i form av förarbeten och service.
Those days are gone. På dagens arbetsmarknad är begrepp som slack i produktionen eller reträtt-arbetsplatser ett skällsord. Det som kallades för lean production (alltså smärt/effektiv produktion) har kommit att bli den anorektiska organisationen där allt fett och lite till rationaliserats bort. Idag finns ingen plats för dem som inte orkar heltid. I själva verket förväntas vi som har jobb klara lite mer än 100 procent om vi ska platsa i laget. Orkar du inte av olika skäl blir du placerad på bänken.
Så när regeringen Reinfeldt intill leda upprepar sitt mantra om att människor mår bra av stupstockar i sjukförsäkringen eller piskan i försämrad a-kassa är det inte sant. Visst mår människan bra av att arbeta. Men när det kommer till alla dem som kanske skulle klara 60 eller 70 procent måste det nån gång sägas. DET FINNS JU INGEN SOM VILL HA DEM. Utbudet finns. Det är efterfrågan som är problemet. Vilken arbetsgivare anställer nån som suttit på avbytarplats istället för Zlatan? Ingen!
I andra politiska riktningar har man istället tagit detta till intäkt för att jobben är slut, att vi måste dela på dem som finns. Det tror jag är livsfarligt. Och osant. Jag tror absolut att några av oss skulle må mycket bättre om vi inte jobbade över så förbannat. Heltid räcker. Men för det stora flertalet av dem som idag står utanför arbetsmarknaden handlar det om att jobba MERA, inte mindre. Det är upplevelsen att inte bli ianspråktagen som äter hål på både självkänsla och ekonomi.
Lösningen är inte enkel. Men den finns. Arbetsmarknadens parter behöver i stor ödmjukhet komma överens om att 70-procentarna behövs. Och att man gemensamt med statsmakterna kan sy ihop en lösning där vi subventionerar jobb på den reguljära arbetsmarknaden upp till heltidslön. Inget Samhall alltså, utan vanliga arbeten på vanliga arbetsplatser. Låter det omöjligt? Det är det inte. Det handlar om politisk kompromissvilja och social ingenjörskonst. Något som tidigare var Sveriges och arbetarrörelsens signum.
Och faktiskt. Jag tror att arbetsgivarna i Sverige vet att den kunskap och erfarenhet som vi idag låter slösas bort skulle vara värdefull även för dem.
Det är tid för ett nytt Saltsjöbadsavtal.


























Gör ditt val och köp här

