Om två år skall EU ha en ny fiskeripolitik på plats. Målet är att förhindra fortsatt utfiskning och i stället skapa förutsättningar för ett uthålligt fiske. Sådant låter sig sägas, men hur skall det göras?

På torsdagseftermiddagen anordnade Europaparlamentets Sverigekontor en debatt i Göteborg om detta problem. Från debatten finns både positivt och negativt att rapportera. Vi börjar med det positiva.

Samtliga deltagare, såväl EU-kommissionens representant Franz Lamplmair som Miljöpartiets Europaparlamentariker Isabella Lövin och ordföranden för Sveriges Fiskares Riksförbund Henrik Svenberg var ense om att fiskeflottorna måste minskas, och direkta subventioner till fisket avskaffas.

– Näringen skall bära sina egna kostnader, förklarade Henrik Svenberg.

Bra! Bättre utgångspunkt finns inte. Men sedan skar det sig. Och naturligtvis på frågan hur mycket fisk det finns.

– Mellan 70 och 90 procent av alla rovfiskar är bortfiskade, hävdade Isabella Lövin.

– 88 procent av de europeiska fiskebestånden är överfiskade, instämde Lars Tysklind (FP) från riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

– 88 procent är fullt utnyttjade eller överfiskade. Och det går inte att peka ut områden där det är överfiskat, invände Henrik Svenberg.

Dock har Havsmiljöinstitutet inte haft några problem med att identifiera Kattegatt som överfiskat intill utfiskning. I en färsk rapport konstateras att torskfångsten på 30 år sjunkit från upp emot 20 000 ton per år till påvra 197 ton. Bestånden av kolja, bleka och vitling har blivit så små att de är ekonomiskt ointressanta.

Däremot är det gott om fisk i Öresund med stabila torskfångster kring 2 500 ton år efter år. I Öresund simmar dessutom torsk i alla åldrar, medan torsk äldre än tre år är en sällsynthet i Kattegatt. Och äldre torskhonor är viktiga för reproduktionen.

Havsmiljöinstitutet förklarar skillnaden med att det råder trålförbud i Öresund. Det tillåtna fisket med fasta nät är skonsammare. Småfisken simmar igenom maskorna medan stora romstinna torskhonor inte fastnar utan simmar runt näten. Trålen däremot tar i princip allt, stort som smått, även om selektiva trålar på senare år gjort trålfisket något mindre hänsynslöst.

Med stöd i Havsmiljöinstitutets rapport föreslår Isabella Lövin försök med ett flerårigt trålförbud i Kattegatt. Förslaget borde vara okontroversiellt. Finns det ingen fisk att tråla är det svårt att se några ekonomiska nackdelar med att inte få tråla.

Se i stället det katastrofala tillståndet i Kattegatt som en möjlighet att genomföra ett vetenskapligt experiment i stor skala. Vad händer om man förbjuder trålfiske i Kattegatt? Kan det vara så att mindre effektiva redskap är mer effektiva i längden – eftersom fisken inte utrotas?

Och så mycket vet vi att fiske efter kräftor med burar i stället för trål ger större kräftor i bättre skick och därmed högre priser. Dessutom förstör inte burfisket havsbottnarna.

Sammantaget är det svårt att finna logiken i Henrik Svenbergs invändning att trålförbud varken går att genomföra eller är ett lämpligt experiment. Vad har yrkesfiskarna att förlora?

Förslag om trålförbud är värt att tas på största allvar.

GP 29/5 -10