Vägarna in i arbetslivet kan vara många. I mitt fall, på 1970-talet, handlade det inte minst om praktik.

I den då tvååriga utbildningen på Journalisthögskolan ingick en praktiktermin, fyra månader. Som inbiten västkustbo gjorde jag min praktik på tidningen Bohusläningen i Uddevalla. De fyra månaderna kom med vikariat att växa till åtta. Jag lärde mig jobbet och upptäckte att jag också verkligen trivdes med det. Som 21-åring lärde jag känna och arbetade tillsammans med kolleger i olika åldrar, också det en värdefull erfarenhet.

Lönen var det inte så mycket bevänt med, även om jag hade det bättre än en del kurskamrater på andra tidningar. Bohusläningen betalade 75 procent av minimilönen, mot stipulerade 50 procent.

– Vi kräver mycket av våra praktikanter, därför betalar vi också lite mer, förklarade den dåvarande andreredaktören för mig någon av de första dagarna. Det lät som en förpliktelse att leva upp till.

När jag var klar med studierna rådde anställningsstopp på ”min” tidning. Men med hjälp av rekommendationer därifrån fick jag jobb nere i Skåne. Jag hade den första foten inne på arbetsmarknaden.

Många ungdomar upplever i dag svårigheter att just komma in i arbetslivet, att få det där första jobbet. Att anställa är ofta en stor sak för en arbetsgivare och då vill man ha någon form av dokumenterad erfarenhet. Men hur skaffar man erfarenhet när just bristen på erfarenhet är det som gör att man inte får jobb? Det blir lätt en ond cirkel, svår att ta sig ur.

I många fall skulle nyckeln till framgång i stället kunna vara just tillgång till praktik eller utbildningsplatser. Jan Björklund förordade tidigare i veckan ett utökat lärlingssystem vid sidan av gymnasieskolan. Systemet skulle omfatta alla branscher och innebära en särskild lärlingsanställning för att hjälpa unga in arbetslivet – ett system som finns i bland annat Danmark och Tyskland med betydligt lägre ungdomsarbetslöshet än i Sverige. Lägre lön kvittas mot den utbildningsinsats den unga får.

Av någon anledning – sannolikt det annalkande valet – blev det ett herrans liv kring detta. LO:s Wanja Lundby Wedin talade om ”ett hot mot den svenska modellen” och påstod att Björklund blandade sig i lönesättningen på arbetsmarknaden.

Nu hade Björklund klargjort att det är parternas sak att sätta löner, varför just den delen framstår som en ren skendebatt. Inte heller Lundby Wedin torde heller kunna anse att en person under utbildning skall ha samma lön som den utbildade.

LO-basens påstående att höga ungdomslöner inte alls är något hinder för unga har under veckan vederlagts av Aftonbladet. Forskningen visar att det är Björklund som har rätt, fastslår tidningen på nyhetsplats och konstaterar att i länder med relativt sett höga minimilöner ligger också ungdomsarbetslösheten relativt sett högre.

Lundby Wedin tycker att det räcker med lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram. Men det typiska för det framgångsrika lärlingssystemet i Danmark är att det i betydligt högre grad är parterna på arbetsmarknaden och inte skolan som tagit direktansvar.

Det bästa vore att Lundby Wedin slutade vifta med vapnen och satte sig i konstruktiva samtal med arbetsgivarsidan. Men då får vi nog vänta tills efter valet.