I Indien står ett stort antal stentorn, byggda av den brittiska kolonialmakten under 1800-talet. De användes för kartläggning. Känner man avståndet mellan två torn kan man genom att mäta vinklarna bestämma avståndet till ett tredje torn. Man slipper klättra uppför berg eller simma över sjöar med måttband i munnen.

I samband med 1996 års amerikanska presidentval blev triangulering även ett politiskt begrepp, lanserat av Bill Clintons chefsrådgivare Dick Morris.

Sedan dess, och medan kartograferna övergått till GPS, handlar triangulering om hur man stjäl motståndarens bästa argument och ståndpunkter för att därigenom erövra politikens mittfält.

Praktiskt gäller det att mellan den egna svaga positionen och motståndarens starka finna en tredje ståndpunkt, som kan locka över motståndarens marginalväljare.

”De nya moderaterna” är, ytligt sett, en enda gigantisk triangulering där Fredrik Reinfeldt framgångsrikt erövrat en stor del av det socialdemokratiska språket med uttryck som ”arbetslinjen” och ”det nya arbetarpartiet”.

Socialdemokraterna ger igen med samma mynt. Inför partiets kommunkonferens nyligen beskrev Mona Sahlin på DN Debatt socialdemokratin som en ”frihetsrörelse” och påstod:

”Under hela vår historia har vi kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt liv” ... ”Regeringens politik har ökat bidragsberoendet ... Att behöva gå på socialbidrag är den tydligaste formen av utanförskap”.

Typiskt borgerliga argument, kan man tycka. Och på kommunkonferensen fortsatte Thomas Östros trianguleringen genom att försöka vända Reinfeldts framgångsrika begreppspar, ”arbetslinjen – bidragslinjen” mot regeringen.

– Vi blir alltmer ett bidrags-Sverige.

Men stämmer det? Är vinklarna korrekta? Har svenskarna blivit mer bidragsberoende under alliansregeringen? Aftonbladet synade siffrorna på ett förtjänstfullt sätt och kom fram till ett ja, men nej.

Enligt Aftonbladet ökade utbetalningen av försörjningsstöd (socialbidrag) med mer än 30 procent i 105 av landets kommuner mellan 2008 och 2009. Sammanlagt betalades det förra året ut 11,1 miljarder kronor i försörjningsstöd.

Det är mycket pengar men klart mindre än vad som betalades ut 1997 under den socialdemokratiska regeringen. Då slutade notan på försörjningsstöd på 14,4 miljarder kronor.

Av detta kan man dra den närmast självklara slutsatsen att behovet av försörjningsstöd ökar i kristider. Det är därför stödet finns. Och att behovet av försörjningsstöd ökar i kristider torde främst bero på arbetslösheten.

I goda tider, då det är ont om arbetskraft, ökar chansen för ungdomar, äldre och långtidsarbetslösa att få jobb. I dåliga tider, då det är gott om arbetskraft, är det människor i arbetskraftens marginaler som förlorar jobbet först.

Att långsiktigt minska bidragsberoendet i Sverige handlar en hel del om sociala insatser, men först och främst om att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen.

Då är det klokt att göra det lönsammare att arbeta och billigare att anställa. Men så långt i trianguleringen har Mona Sahlin och Tomas Östros inte nått – beklagligtvis.

22/5 -10