Hur en I-pod funkar vet han tydligen inte. Men twittra kan han, president Barack Obama. Eller? Nja, myten om hans rent personliga framgång på sociala medier är inget annat än en myt. Kvittrandet och facebookandet sköttes av en stab av spökskrivare. Det var deras febrila aktiviteter som fick det omdiskuterade genomslag som nu många svenska politiker drömmer om.

Obamas brist på närvaro är förvisso ingen statshemlighet. Presidenten har själv öppet erkänt att kvittret inte är hans. Ändå förtjänar det att påminnas om. Inte minst när svenska bloggare och ”medieexperter” hissar och dissar våra folkvaldas twittrande.

Varför ens tänka tanken på att rosa någons fejkade twitter? Tja, kanske känns det för vissa inte konstigare än att berömma en politikers spökskrivna tal. Å andra sidan kräver ett tal åtminstone en personlig närvaro vid framförandet.

Så om avlönade medarbetare sköter många ledande politikers facebooksidor, är det då inte slöseri med tid att ens ägna dem en sekund? Inte nödvändigtvis.

Visst är alla de verkliga facebooksidorna, drivna av ärligt närvarande folkvalda att föredra. Och sådana finns det trots allt en hel del av, inte minst inom lokalpolitiken. Det utesluter dock inte att en väljare som vill få gehör för sin fråga kan nå fram även om den ”lyhörde politikern” bara är en stabsanställd. Det beror på hur nätets gräsrötter går till väga.

Unga niondeklassare anser, enligt en GP-enkät, att möjligheterna att påverka är ungefär lika stor om man startar en facebookgrupp som om man går med i ett politiskt parti.

Det nya Barnpartiet, som startats av missnöjda Göteborgsföräldrar, tar det hela ännu ett steg längre. I dagsläget finns Barnpartiet, som visserligen också är registrerat som lokalt parti, i huvudsak som en facebookgrupp. Av det blygsamma antal göteborgare (cirka 160) som hittills gått med som medlemmar, finns personer som gjort det lika mycket i hopp om att påverka etablerade partier som för att på valdagen rösta på Barnpartiets kandidater.

Att facebookpartiet rider på ett väletablerat och växande missnöje är klart. Barnpartiet har nära koppling till facebookgruppen ”Vi som protesterar mot större barngrupper i förskola och skola”. Den har skapats av en annan Göteborgsförälder och har nu 8000 medlemmar. En grupp kan alltså yngla av sig, när medlemmar finner varandra.

Och hör och häpna. Nyligen gjorde socialdemokraterna, som bär huvudansvaret för försämringen av barnomsorg och skola, barnpolitiken till en huvudfråga i sitt budgetförslag.

Kanske en ren slump med tanke på hur utbrett missnöjet med barnomsorgen är. Men det betyder inte att de som tror på möjligheten att påverka via sociala medier är fel ute. En facebookgrupp som startas i rätt läge kan piska upp en opinionsstorm både lokalt och nationellt. Anhängare samordnar aktioner, organiserar traditionella demonstrationer med mera via nätet. Sociala medier ger helt enkelt vanliga engagerade människor en ny möjlighet att samverka och göra sina röster hörda.

Det är den största behållningen med kommunikationsformen.

$1