Det finns människor som offrat mycket och gjort något vettigt och som ett resultat av det blivit kända. Mot dem känner jag tacksamhet. Och så finns det världens alla Anna Ankor, som varken förtjänar beundran eller kändisskap men likväl får det.

I onsdags hade Financial Times en bild på sin första sida på den nye brittiske premiärministern David Cameron. Cameron vinkade och såg glad ut. Rubriken löd ”Cameron tar över i Storbritannien”. Samma dags International Herald Tribunes förstasida toppades av en bild på en moloken, lite luggsliten Gordon Brown hand i hand med sin fru och deras två, små söner. Pojkarna såg glada ut. Eftersom rubriken där löd ”Brown stiger åt sidan...” kanske de anade att de nu skulle få se lite mer av sin far?

Samma händelse, två sidor av samma sak, en vinnare och en förlorare, en i början av något, en annan vid vägs ände. Gordon Brown, som länge tvingades att finna sig i en skuggtillvaro som finansminister under den karismatiske Tony Blair. Sedan Brown blev premiärminister har han i stort sett bara haft motvind. David Cameron, mediernas älskling (än så länge), den yngste premiärministern sedan Lord Liverpool 1812 och den skicklige förnyaren av det konservativa partiet.

”Olika falla ödets lotter” i blixtbelysning. Men snart är David Camerons smekmånad med folk och medier över och han kommer att behöva brottas med trilskande opinioner och sitt lands usla ekonomi.

När jag ser dessa förstasidor och tänker på vad den ene gått igenom och vad den andre kommer att möta, undrar jag hur i hela friden någon vill bära den börda som höga officiella poster onekligen innebär. Hur kan man vilja bli statsminister eller president? Varför är nycklarna till Downing Street 10 så eftertraktade? Hur orkar Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt? Eller på ett lokalt plan, Anneli Hulthén? Vad driver dem?

Maktambitioner – säkert! Viljan att förändra – visst! Fåfänga – kanske? Tävlingslust – absolut! Men sannolikt drivs de flesta toppolitiker också av en brinnande ambition att göra nytta, att tjäna det folk som valt dem.

Säkert började det med en önskan att göra världen bättre. På vägen förändras en del och tappar målet ur sikte. Andra förlorar den moraliska kompassen. Det händer inom alla områden och givetvis också inom politiken. Men många behåller idealiteten även om de måste bepansra sig med hårdhet och slughet för att överleva i maktens boningar.

När opinionssiffrorna går fel väg och mediernas granskning känns orättvis måste de ansättas av tvivel. Är det mödan värt?

Så måste det också ibland vara för våra kungligheter, med paparazzi i hälarna och synpunkter på varje litet steg – eller felsteg. Och numera ett sjunkande folkligt stöd.

Kungen har ärvt sitt ämbete, vilket man förvisso kan ha synpunkter på, men han har aldrig sökt offentligheten, aldrig haft ett fritt val. Detsamma gäller för kronprinsessan Victoria. Man kan visserligen hävda att de kan abdikera. Men så enkelt är det nog inte. Med största sannolikhet förbjuder pliktkänsla varje sådan tanke – ”plikten framför allt”, var ju gamle kungens valspråk.

Är det då synd om kungligheterna? Nej, det är givetvis inte det jag menar. De lever ett i många avseenden oerhört privilegierat liv. Men det finns baksidor som i varje fall får mig att undra: hur står de ut? Precis som med toppolitikerna!