Från Grekland får eurons motståndare rikligt med vatten på sin kvarn: Vad var det vi sa? Euron är inget optimalt valutaområde. Så går det när man inte kan devalvera. Tur att Sverige inte är med. Nu slipper vi betala för Grekland.

Fast det slipper vi inte. Lite får vi, som medlemsland i Internationella valutafonden (IMF), bidra till euroländernas grekiska krispaket. Mycket riskerar vi genom att obönhörligen vara en del av samma europeiska ekonomi. Ställer Grekland in betalningarna måste landets skulder skrivas av helt eller delvis. Då hotar gränsöverskridande bankkrascher, finanskris och lågkonjunktur.

Euroländernas och IMF:s andra krispaket, som antogs natten till i går, är resolut. 720 miljarder euro i beredskap skall förhindra att den grekiska krisen sprids till andra skuldsatta euroländer. Om det räcker återstår att se. Men alternativet till solidaritet är stigande arbetslöshet i hela Europa.

Sverige har bland de bästa statsfinanserna i Europa. Men Sverige är också ett litet extremt exportberoende land. Tillåts Grekland dra ner Europa i en ny kris följer Sverige obönhörligen med. Kronan är en alldeles för liten valuta för att skydda oss. Alltså är Greklands sak vår – vare sig vi tycker om det eller inte.

Självklart hade det varit bättre för EU, och euroländerna, om den dåvarande grekiska regeringen inte fuskat sig till euron. Men nu är det som det är och lika bra är kanske det – för Grekland.

Utanför eurozonen, med en egen valuta, skulle regeringar och väljare kunnat fortsätta med självbedrägeriet att bara man kan devalvera, så går det bra att leva över landets tillgångar. Visst kan en devalvering hjälpa ett land ur tillfälliga ekonomiska problem. Men upprepade devalveringar ersätter inte sunda statsfinanser.

En devalvering gör importen dyrare och exporten billigare, vilket låter bättre än det är. För samtidigt innebär devalvering en kollektiv lönesänkning, när pengarna blir mindre värda, och dopning av näringslivet.

En kort tid går det att göra goda vinster utan produktutveckling och rationaliseringar. På längre sikt leder upprepade devalveringar till att ett land blir både fattigare och mindre konkurrenskraftigt. Ingenting är därför så bra för vanliga löntagare som sunda statsfinanser, stabilt penningvärde och låga räntor. Förhoppningsvis kommer Grekland dit även om det gör ont när landet ”interndevalverar”, det vill säga höjer skatter, sänker löner och sparar i offentlig sektor så att skuldsättningen minskar.

Kritiken mot euron är begriplig men ofta missriktad. Ingen har lovat att euron leder till det förlovade landet utan ekonomiska problem. Euron är en konsekvens av att Europas ekonomier växer samman. Då är en gemensam valuta rationellt.

Det gamla sättet att bekämpa ekonomiska kriser i Europa är ingenting att längta tillbaka till. Då utlöstes kedjereaktioner av devalveringar och handelsbegränsningar. Allt i hopp om att något annat land än det egna skulle bli sittande med Svarte Petter. Alla förlorade.

Nu tvingas i stället Europas regeringar lösa problemen i samförstånd. Därmed uppfyller euron också sitt politiska syfte – att främja samarbete och fördjupad integration mellan EU:s medlemsländer. Skälen för Sverige att byta till euro är alltså lika goda nu som tidigare.