Så var det då äntligen dags för hårda fakta. Efter eldande första majtal och några dagars ordkaskader presenterade de rödgröna partierna i går sitt budgetalternativ. En första iakttagelse är att regeringens jobbskatteavdrag på drygt 70 miljarder kronor, som i snart fyra oppositionsår utmålats som ett dödligt hot mot välfärden, nu ingår i det rödgröna alternativet – så när som på två miljarder kronor.

Dessa två miljarder kallas "avskaffat förvärvsavdrag för miljonärer", men är höjd marginalskatt för alla som tjänar mer än 40 000 kronor i månaden. Det gör 12 procent av alla heltidsarbetande.

Men i handling accepterar alltså till och med Vänsterpartiet att sänkta inkomstskatter inte raserar välfärden. Detta är den viktigaste lärdomen av oppositionens budgetalternativ. Den näst viktigaste är att man, som alltid, skall jämföra argumentens poesi med siffrornas prosa.

Dt rödgröna partierna spenderar 15,7 miljarder mer än regeringen nästa år. De största utgiftsökningarna är sex miljarder kronor i ökat statsbidrag till kommunerna samt höjd a-kassa med 3,2 miljarder kronor. Thomas Östros ger i debatt efter debatt sken av att detta skall i rättvisans namn betalas av de rika. Det stämmer emellertid illa med redovisade fakta. Den största inkomstökningen i den rödgröna budgeten är inte höjd marginalskatt eller den eventuella förmögenhetsskatten.

De rödgröna partierna hämtar in hela 10,6 miljarder kronor genom att avskaffa den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar. Alltså skulle man, med bruk av Östros advokatyr, kunna hävda att de rödgröna partiernas satsningar betalas genom att fler ungdomar riskerar arbetslöshet.

Men så bör man inte resonera. Varje budget skall ses som en helhet. Då kan man konstatera att de rödgröna partierna systematiskt höjer skatter som gör det dyrare att leva, mindre förmånligt att arbeta i förhållande till att inte arbeta samt dyrare att anställa och driva företag. Sannolikt tar det med rödgrön skattepolitik längre tid att pressa tillbaka arbetslösheten till mer acceptabla nivåer. I varje fall om arbetslösheten skall pressas tillbaka med jobb i den konkurrensutsatta, icke skattefinansierade sektorn.

Och som alltid får vanligt folk betala. Miljö- och energiskatterna höjs med tillsammans 5,3 miljarder kronor. Tre av miljarderna läggs på bensinpriset och de resterande två på elpriserna. Effekten är tvåfaldig. Dels fördyras produktionen för företagen vilket leder till sämre tillväxt och färre jobb. Dels landar skattehöjningarna direkt eller indirekt, förr eller senare på konsumentpriserna vilket i sin tur ökar inflationen och driver upp räntorna.

Pensionärerna är ett tydligt exempel på hur den rödgröna politiken fungerar bakom slagorden. Oppositionen vill sänka skatten för pensionärer mer än regeringen. Det ger en bruttovinst, vid rödgrön valseger, med några hundralappar i månaden. Men samma pensionärer får betala samtliga prishöjningar på exempelvis mat, el och bensin fullt ut. Inga reseavdrag där inte. Och stiger räntan på lånet mer med en rödgrön politik är skattefördelen snart som bortblåst.

GP 4/5 -10