Maria Haldesten: Värsting på vift Krönika 30/4:
Sverige har fortfarande tillräckligt många landsbygdsföretag där ungdomar på glid både skulle kunna göra nytta och få det miljöombyte de behöver. Ska sociala experiment iscensättas är det klokt att inte gå över ån efter vatten, skriver GP:s Maria Haldesten om planerna på att skicka värstingar till Nicaragua.
Relaterat
Nicaragua, här kommer de! Välmenande socialarbetare och politiker är eld och lågor över idén om att exportera några ungar på glid. Men även om miljöombyte kan vara nyttigt väcker försöket självklart genast kritik – från många håll.
Visserligen ska ungdomarna återvända efter ett år. Men det har inte hindrat Ove Sernhede, professor vid Centrum för kulturstudier vid Göteborgs universitet, från att tidigare i Dagens ETC anklaga kommunen för att av besparingsskäl vilja deportera unga kriminella.
Och finns det inget öde Australien får man väl ta ett annat land där folk är villiga att ta hand ”våra problem” mot betalning.
Andra kritiker, som en rad politiker, ifrågasätter om metoden alls är effektiv.
Inte undra på det. Med de skandalomsusade värstingseglatserna till Medelhavet i hyfsat färskt minne, finns starka skäl att ifrågasätta metoden. Ansvarig vid Social resursförvaltning, Louise Bergström, har därför varit snar att påpeka skillnader, som exempelvis att ungdomarna faktiskt förväntas arbeta den här gången.
Polisens idékläckare, projektledare Mats Palmgren, poängterar å sin sida att det finns en fungerande mottagarorganisation.
Även om det ryktas om utbredd korruption bland nicaraguansk polis, är det förmodligen hederliga och engagerade polismän som öppnar sina hem för svenska ungdomar. Och dessa poliser lär inte vara sämre rustade än arrangören för värstingseglatserna, Anders Roxe. Det var han som lurade fler än en kommun att köpa hans tjänster, till och med efter att ett av hans företag lagts ned och meritförteckningen börjat se solkig ut.
Den välvilligt sinnade kan givetvis hitta fördelar med projektet. Såsom att den som blir ställd ansikte mot ansikte med verklig fattigdom kanske fattar att det inte är så hemskt att växa upp i Backa eller Bergsjön. Kanske kan kontrasterna med en nicaraguansk förort få de utvalda ungdomarna att uppvärdera den svenska miljö man hittills gärna vandaliserat. Även ett trist miljonprogramsområde kan se juste ut i jämförelse med kåkstadsliknande miljöer.
Den centralamerikanska gängkriminaliteten, som Nicaragua visserligen har mindre problem med än grannländerna, ter sig förhoppningsvis också mer avskräckande än glamorös. (Alternativt får de extremt våldsamma gängligorna nya rekryter – men det får vi väl hålla för mindre troligt.)
I jämförelse med en spritdränkt tripp i grekiska ö-världen är Nicaragua att föredra. Men ändå, nog borde det vara möjligt att organisera ett fungerade miljöombyte på hemmaplan.
När Jan Hallberg (M) förklarar sig föredra en bondgård i Småland, lär han tala för ganska många göteborgare. Såväl prislappen på 200 000 kronor per person, som Nicaraguaresans exotiska art, väcker ont blod.
Reaktioner av typen: ”Man kanske skulle sätta fjutt på några bilar istället för att låta morsan och farsan gneta ihop till ett utbytesår” kommer som ett brev på posten.
Att sända en sådan signal är inte bra, vilket såväl polis som socialförvaltning bör betänka, hur missförstådda de då än känner sig.
Sverige har fortfarande tillräckligt många landsbygdsföretag där ungdomar på glid både skulle kunna göra nytta och få det miljöombyte de behöver. Ska sociala experiment iscensättas är det klokt att inte gå över ån efter vatten.

























Gör ditt val och köp här

