Är det över för den här gången nu?

När Eyjafjallajökull spottar ut aska och lava kanske också Katla vill vara med. Sist det hände sprutade vulkanerna rök i över ett år. Vid det här laget kan väl alla historien.

Det är svårt att inte fascineras av stora händelser. Men det känns som att vår reaktion handlar mer om fascination än om praktisk verklighet. Och mänskligheten behöver vara praktisk.

Det som sakta smög upp som en stor nyhet i medierna för en vecka sedan var att luftrummen skulle stängas och flygningar skulle ställas in. Problemet och nyheten blev större i takt med att läget förvärrades. Fler flyg och fler länder drogs in. Snart stod flygplatser tomma och miljoner människor påverkades. Öde vänthallar och starkt påverkade samhällen är en ganska surrealistisk upplevelse, även om man vänjer sig vid det också.

Det är utan tvekan en händelse av stora mått vi upplever. Men är det för att flygen ställs in, eller för att en naturkatastrof kan vara nära förestående? När moder jord ryter från sitt innandöme, sprutar eld och rök blir människan en liten varelse som alla andra. Men det är inte det som upprör stressade resenärer och semesterfirare, eller flygbolag för den delen heller.

Det klagas på bolagen och det klagas på regeringen. Flygbolagen vill upp i luften och strandsatta vill hem. Det kostar ju enorma mängder pengar att flygen inte går som de ska. Handel och utbyte drabbas. Kort sagt hela samhällen råkar i gungning efter ett långvarigt stopp.

Men vi reagerar som om naturens nycker bara är ett tillfälligt avbrott i något mycket viktigare. Och klart är väl det, livet måste gå vidare. Men det vore sunt för människan att använda de här stunderna till en aning av reflektion. Jag tillhör inte de som målar upp apokalyptiska skräckvisioner men jag tycker det är på sin plats att landa ibland. Naturen och dess ryckningar är inte en bara parentes. Fråga bara de miljoner människor vars liv totalt förändrades av tsunamin för några år sedan.

I det ljuset ter sig kapplöpningen mot askan aningen löjlig. Mänskligheten behöver bli påmind om sin bräcklighet. Inte minst för att bygga hållbara och inte så sårbara samhällen. Det är viktigt att grundläggande kunskaper inte går förlorade bara för att det mesta kan göras med ett dubbelklick. Det som är digitalt och automatiskt måste också kunna göras analogt och manuellt.

Ett stråk av aska är sannerligen en harmlös väckarklocka. Förhoppningsvis är vi snart där igen med flygtrafiken på full kapacitet och askmolnet från Island förpassat till ett spännande inslag i nyheternas årskrönikor över Herrens år 2010.

Men vad händer om Katla också vaknar och spyr ut rök i över ett år? Kan vi återgå till att åka buss, tåg och båt eller kommer flygplansmotorer härdas och planen flygas på 20 000 meters höjd? Kanske är det bara människans uppgift här på jorden, att ständigt övervinna hinder för vår utveckling. Det är fint. Men vi bör nog inte glömma att vi är en del av ett skört kretslopp som människan utmanar hela tiden.

Men samhällena kommer inte att haverera den här gången heller. Är det något människan kan så är det att anpassa sig. Och ett år utan flyg vore ju bara det en spännande utmaning.