Länsstyrelsen i Halland vill införa samma tillsynsplikt för katt- som för hundägare. I grunden handlar det om att förstärka djurskyddslagen, och det är bra. Djurägarens ansvar behöver förtydligas och länsstyrelsen skall i högre grad samarbeta med socialtjänsten för att komma åt djur som vanvårdas tillföljd av att ägaren har sociala problem.

Debatten som blossat upp med anledning av länsstyrelsens svar till regeringen har dock kantrat både åt ena och åt andra hållet. I ena ringhörnan står katthatarna som nu gnuggar sina händer och hoppas att det skall bli lag på att alla måste hålla sina djur instängda. I andra hörnen står den grupp som hävdar att katter är "fria djur" som mår dåligt av att vara inomhus och måste få springa runt i stora revir. Båda är lika mycket ute och cyklar. Vad hände med sans och balans? I den här frågan är faktiskt samarbete och respekt den enda framkomliga vägen.

Katter är djur som härstammar från Nordafrika. De behöver värme och skydd från väta. De katter som finns i Sverige i dag är också under hundratals (tusentals?) år framavlade som sällskapsdjur och måste ha ett hem och människor som bryr sig. För en katt är en lägenhet eller ett hus dessutom ofta ett tillräckligt stort revir. Det finns därför ingen sanning i att det skulle vara djurplågeri att ha innekatter (i alla fall om man tar ut dem i sele ibland). Men, självklart kan fri utevistelse vara trevligt under vissa förutsättningar. En är att katten är kastrerad så att den så långt det är möjligt slipper stress och slagsmål. En annan är att området djuret rör sig i är relativt bilfritt. Statistiken när det rör katter och bilar är talande. Normallivslängden för en katt är 16-18 år. Medellivslängden för en utekatt i stadsmiljö är 3 år.

Varje kattägare bör dessutom se till att djuret blir vaccinerat, avmaskat, fästingfritt och får veterinärvård när det behövs. Och om katten nu går ute i ett någorlunda tättbebyggt område, är det mer än självklart att man tar ansvar för de eventuella "skador" som ens katt ställer till med. Som att plocka upp bajs som hamnar på fel ställe eller ännu bättre, hälla ut ättika så att bajset inte hamnar fel från början.

Samtidigt måste människor som flyttar till villaområden eller ut på landsbygden acceptera det faktum att man delar området inte bara med andra människor, utan också med katter. Och inte bara med katter utan också med hundar, hästar, harar, igelkottar, rådjur, älgar och rävar, fåglar och en massa andra levande varelser. Och man måste göra sitt bästa för att samexistera. Precis som man gör när det gäller människor. För inte krävs förbud mot dagisungar för att grannen har en skrikig 3-åring som gastar på gatan halv åtta varje morgon? Nej, man köper öronproppar. Eller struntar i det. För den där är ungen rätt rar ändå, eller hur? Och det skulle vara trist om det inte fanns människor i husen runtomkring. Precis som att det vore trist att aldrig stöta på en katt som ligger och latar sig i solskenet.

Om man är rädd för att få katthår på dynorna, plocka in dem. Det tar mycket mindre energi än att skälla gorma och irritera sig. Om rådjuren äter upp tulpanerna, sätt bara påskliljelökar nästa vår, eller stick i pinnar med tjära på i rabatten!

Det är dags att folk slutar gnälla och accepterar de omständigheter som följer med val av boende. I stan kan det vara krogliv, spårvagnar och bilar. I villaförorter katter och Bobbycarhjul-mot-asfalt sju på lördagsmorgonen. Och på landet rådjur och rävar i trädgården.

Alternativet är att bygga sig en instängslad bunker långt ute på en öde ö. Fast där kommer det ju säkert måsar och stör...