Med statistik kan som bekant det mesta bevisas, något som redan Mark Twain konstaterade på sin tid. Sålunda fortsätter inte oväntat kannstöperierna kring vilka som egentligen utnyttjar avdraget för hushållsnära tjänster mest, och vilka moraliska aspekter som bör läggas på detta.

I söndags i programmet Agenda påstods att enligt SCB är det bara 0,6 procent av låginkomsttagarna som utnyttjat avdraget (eller sex promille som det uttrycktes för att få siffran att låta ännu mindre). Genast fick jag några skadeglada mejl som handlade om hur nu dessa siffror skulle förklaras.

Ja, den förklaringen är ganska enkel och redovisades av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter tidigare i veckan. Agenda hade av SCB beställt egna kategorier av vad man ansåga vara låginkomsttagare respektive höginkomsttagare. För att räknas som låginkomsttagare skulle man då tjäna högst 124 000 kronor, vilket motsvarar en månadslön på ungefär 10 000 kronor.

Det är alltså 0,6 procent av dem som tjänar mindre än 10 000 kronor i månaden som utnyttjat hushållsavdraget. Tjänar man mer än 10 000 kronor i månaden – före skatt – måste man då, med samma definition, karakteriseras som medelinkomsttagare. Vad säger landets vårdbiträden om det?

Lika egendomlig är Agendas definition av höginkomsttagare. Till höginkomsttagare räknas i undersökningen ensamhushåll med en årsinkomst på 300 000 kronor eller mer. För att räknas till "de rika" i samhället räcker det allstå med att ha en månadsinkomst på 25 000 kronor före skatt. Det är klart, att genom godtyckligt flytta inkomstgränser upp och ned på det här sättet går naturligtvis det mesta att bevisa. Vilket Agenda på ett mycket försåtligt sätt försökt göra.

Själv kan jag inte låta bli att fascineras över denna fixering vid hushållsavdraget och vilka som eventuellt utnyttjar det. Jag ser inga motsvarande undersökningar på Rot-avdraget. Där lyser indignationen med sin frånvaro. Rot-avdraget bör tvärtom bli ännu mer omfattande, anser de socialdemokrater, som kräver avskaffande av hushållsavdraget.

Nu är det naturligtvis så att den som tjänar mer också har mer att spendera än den som tjänar mindre. Men hushållsavdraget gör att fler människor får råd att utnyttja tjänster som tidigare bara de verkliga höginkomsttagarna hade råd med.

Mest fascinerad är jag av försöken till närmast totalt förtigande av avdragets positiva effekter på arbetsmarknaden. Eller av att till exempel barnfamiljer kan ha glädje av att få avlastning.

Nya jobb har tillkommit, svarta och osäkra jobb har ersatts av vita och trygga med riktiga avtal. Kvinnor, många med invandrarbakgrund, har kommit in i värmen och stabiliteten. Eller som Byggnads ordförande Hans Tilly nyligen konstaterade när han pläderade för ett behållande av avdragen:

– Vi måste få bort svart oseriös verksamhet där de anställda inte har en chans att få trygghet i form av försäkringsskydd och arbetslöshetsförsäkring.

Jag påminner mig plötsligt en annan gammal debatt när Kjell-Olof Feldt var finansminister. Då skulle Socialdemokraterna inte tillåta privata dagisalternativ. I stället uppstod ett fenomen med svarta dagmammor. Hellre personer som levde utanför arbetsmarknadens regelverk än att släppa på den ideologiska tumskruven. Hur länge orkar man hålla åt den här gången?