Fina lilla Krumelur, jag vill inte bliva stur, viskade Pippi Långstrump sedan hon svalt krumelurpillret. Det ville inte jag heller. Att få vara liten och leka hela dagarna var lyckan. Blotta tanken på att bli vuxen, gammal och rynkig skrämde mig. Men så blev jag tonåring och allt förändrades, jag längtade efter att bli 15, få köra moped och se barnförbjudna filmer på biograferna.

Och när jag väl blev femton önskade jag att tiden skulle gå fort så jag snart blev 18 och myndig och kunna få bestämma över mitt liv själv. När jag till sist fyllde 25 föll den sista åldersbarriären och jag hade rätt att adoptera barn, en solklar vuxen, i alla fall enligt samhället. Men att räknas som vuxen måste vara något mer än bara en siffra i passet, eller?

Nu har jag nätt och jämt passerat 30-strecket, köpt bostad, skaffat hund och införskaffat det självklara kundkortet hos ICA. I ungas ögon ger detta mig en hel del vuxenpoäng, men jag har nog lika många fjortispoäng eftersom jag aldrig har storhandlat, älskar att spela tv-spel på helgerna och aldrig kommer ge upp mina Converseskor, något som mina jämnåriga vänner ibland har svårt att förstå.

Liksom när jag köper lösgodis i en affär blandar jag vilt i påsen, sorter som jag har tyckt om sedan barnsben, nya smaker som kommit med åldern, vissa som varit ratade och återupptagna i perioder och så finns den godisen som jag aldrig kommer att plocka till mig.

Jag gjorde ett test på nätet för att se hur gammal jag egentligen är, och fick svaret att min ålder är 39,6 år. Mina val hade gjort mig tio år äldre, och det är helt okej med mig, till skillnad från vad många andra känner. För vad händer egentligen när man väl är vuxen och kan göra allt man drömt om och längtat efter? Man vill bli yngre! Folk sprutar in gift i ansiktet för att få bort rynkor, allt fler skönhetsoperationer utförs för att förhindra åldrandet och hyllorna i varuhusen är proppfulla med undergörande krämer.

Men det är inte bara den psykologiska rädslan över att bli gammal som spökar hos många; media gör också sitt i glorifieringen av de unga och nedklassningen av de äldre. Det är säkert ingen slump att 40-talisterna är den första generationen där många hellre väljer att jobba vidare efter 65 år än går i pension. Att lämna plats för de unga på arbetsmarknaden tycks inte vara en populär idé.

För att verkligen veta vad som räknas som vuxenpoäng gjorde jag i veckan en helt ovetenskaplig undersökning. Jag ställde frågan till ett antal tonåringar på stan vad som anses vara ett typiskt vuxet beteende. Svaren var varierande men att inneha ett ICA- eller Hemköpskort var helt klart vanligaste svaret.

Att spara skokartongen för att bevara de nyinköpta skorna är vuxet, likaså att dricka sherry innan maten. Pensionsspara ger inte bara klirr i kassan som pensionär utan också en stor vuxenpoäng. Att prenumerera på, märk väl inte läsa, en morgontidning, titta på Rapport, skaffa sig ett hemtelefonnummer, köpa hus men inte bostadsrätt är garanterade poäng. Köper du äkta konst, helst oljemålningar, och struntar i inramade planscher i hemmet är du definitivt fast i vuxenlivet.

Jag har inneskor på arbetet, men jag tar sällan med mig lunchlåda. Jag tittar gärna på politiska samhällsprogram men roas likväl av amerikanska ungdomsserier. Jag försöker varje år att läsa något verk av den senaste nobelpristagaren i litteratur, men i min bokhylla står också hela serien om Harry Potter. Jag erkänner, jag lever i ett gränsland mellan att vara vuxen och ungdom. Och det känns riktigt gott!