Två minuter i tolv har Grekland lyckats få fart på saneringen av den egna ekonomin. Även om parlamentsbeslut återstår och strejkhot fortsätter att ligga som mörka moln över landet bedömer nu EU:s euroländer att krispaketen haft och kommer att få avsedd verkan. Det innebär i så fall att det grekiska budgetunderskottet skulle kunna minska med en tredjedel, från 12,7 procent av BNP till utlovade 8,7 procent.

Mer än en bedömning är dock detta inte. Sent i går kväll enades därmed också de 16 finansministrarna om ett tänkbart stödpaket, i form av räntebelagda lån, om det skulle gå riktigt illa. Den grekiska krisen handlar ju inte bara om nödvändigheten av en allmän budgetuppstramning och minskande av underskotten – därtill finns direkta likviditetsproblem. Stora internationella lån förfaller till betalning successivt under året.

Sista ordet får emellertid EMU-ländernas premiärministrar, i samband med nästa veckas toppmöte. Dragkampen mellan länderna har varit ju varit hård; med Frankrike och Spanien som pådrivande för hjälp och Tyskland som starkt motsträvig part. Spefullheterna har haglat över Grakland från tysk sida – för kort tid sedan föreslogs från tyska politiker att grekerna borde sälja en del obebodda öar för att få in pengar.

Eventuellt stöd i form av reguljära lån framstår mot den bakgrunden som en lämplig kompromiss. Rena subventioner hade kunnat uppfattas som ett Sesam öppna dig för andra länder som saknat kraft att sanera ekonomin – om bara läget blir tillräckligt dåligt så går det alltid att få pengar från andra EMU-länder.

Den grekiska krisen har på många håll framställts också som eurons kris. Sant är att den grekiska djupdykningen blottlagt svagheter i valutasamarbetet, såtillvida att kontrollen av efterlevnaden av de så kallade konvergensreglerna brustit. Den grekiska vanskötseln av ekonomin har fått fortsätta alltför länge, i sin tur en följd av att också större länder tillåtits sig att synda på nåden, om än inte i motsvarande omfattning.

Men den grekiska krisen är samtidigt också något av en styrkedemonstration för euron. Det är lätt att inse konsekvenserna om EMU inte funnits. Grekland hade kunnat ta den lätta vägen, strunta i saneringen av statsfinanserna och devalvera den egna valutan. Något som kunnat utlösa konkurrerande devalveringar. I stället för valutakrig har vi nu en sammanhållen valutaunion, där en nationell regering tvingas ta itu med de grundläggande ekonomiska problemen.

Det finns inom EU-kretsen emellertid också skäl till självrannsakan. Ett skäl till Greklands problem, vid sidan av en släpphänt ekonomisk politik och ineffektiv statsapparat, är minskande konkurrenskraft som avspeglat sig i stora handelsunderskott.

Men exempelvis ett jordbruksstöd som håller sådant som olönsam tobaksodling under armarna är inget som underlättar en nödvändig strukturomvandling. EU kan inte fortsätta att å ena sidan tala om att utvecklas till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, samtidigt som miljard efter miljard vräks ut på att i praktiken motverka en sådan utveckling.

GP 17/3 -10