Mordhotet, som avslöjades i veckan, mot konstnären Lars Vilks har med all rätt fördömts av en enig kör av journalister, samhällsdebattörer och politiker. I vårt demokratiska, öppna samhälle kan vi aldrig tolerera angrepp på vår grundlagsfästa yttrande- eller tryckfrihet, aldrig någonsin och under inga omständigheter.

Likaså är det självklart att samhället med all kraft måste skydda dem som utövar sin rätt att uttrycka åsikter, hur obehagliga, plumpa, dumma eller otrevliga vi än kan tycka att de är - så länge de inte överskrider gränserna för förtal eller hets mot folkgrupp. Lars Vilks har således en oavvislig och självklar rätt att rita hur många rondellhundar han vill och vi har alla en skyldighet att stå upp för denna hans rätt. Det vill säga: ”Jag kanske ogillar din åsikt men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den.” (Citatet tillskrivs Voltaire och pryder sedan länge GP:s debattsida).

Så långt är frågan enkel och tydlig! Men den blir genast mer komplicerad om man börjar diskutera ”rätten till upprördhet” eller det kloka och meningsfulla i den provokation som Vilks rondellhundsteckning onekligen är. Lars Vilks är en på många sätt spännande och intelligent person och en mycket medveten provokatör och förargelseväckare.

Han visste precis vad han gjorde när han tecknade Muhammedhunden. Den var bara en del av det Vilkska konstprojektet. Reaktionerna, så även dessa rader, är en annan del av hans konst.

”Som konstprojekt överträffar mitt projekt vad jag från början tänkt mig: att visa var gränserna går för samtidskonstens påstådda frihet”, skrev Lars Vilks själv på GP:s kultursida i fredags. Han menade också att projektet ”inte direkt befrämjar min egen karriär men kanske just därför är det en intressant situation som kan skapa nya perspektiv på vad som är tillåtet i konsten.”

Men om Vilks mäter sitt eget konstnärskap i den effekt det har på debatten, så torde karriären snarare ha främjats. Jag tillåter mig också att tvivla på om det verkligen skapades några ”nya perspektiv”. De danska Muhammedteckningarna gjorde det. Salman Rushdies Satansverserna gjorde onekligen det - men knappast den lilla, konstnärligt ointressanta rondellhunden.

Man kan givetvis diskutera och kritisera den konstnärliga kvaliteten i Vilks konst men det rubbar inte en millimeter Vilks rätt att uttrycka sig fritt, lika lite som en reflektion över provokationen som medel för förändring gör det. Icke desto mindre är en sådan reflektion på sin plats. För rätten att göra något innebär faktiskt inte att man är skyldig att nyttja den rätten till dess yttersta gräns utan hänsyn till andra.

Provokationer är i dag legio, ett sätt att uppmärksammas och höras i en allt brutalare och smutsigare offentlighet. Men vad gagnar det, mer än provokatören? Provokationen stöter inte sällan bort, den alienerar och den förolämpar. Det lågmälda samtalet och den initierade diskussionen däremot har åtminstone chansen att skapa förståelse, insikt och medkännande.

Men intresset för måtta, anständighet, hänsyn och omtanke har minskat dramatiskt. Det förolämpas, roastas, förlöjligas och hånas. Det är inte underligt att många känner sig kränkta. Och det är inte förvånande att troende muslimer blivit upprörda över den Vilkska provokationen. Det har de all rätt bli, lika stor rätt som Lars Vilks har att teckna provocerande rondellhundar.

Men oavsett hur upprörd och kränkt man blir har man aldrig rätten att försöka inskränka andras rätt att uttrycka sig fritt. Om det får vi aldrig kompromissa!