Regeringen behöver få 150 000 väljare att byta block för att vinna valet. Det är en svår uppgift, men absolut inte omöjlig. Huvudmotståndare ser ut att bli, inte Socialdemokraterna och Mona Sahlin utan Miljöpartiet och Maria Wetterstrand.

I GP/Sifos väljarbarometer når Miljöpartiet 10,6 procent, vilket är mer än dubbelt så mycket som i valet 2006. Samarbetspartierna S och V ligger båda under sina respektive valresultat.

På den borgerliga sidan dominerar Moderaterna stort och är nu nästan i nivå med Socialdemokraterna – 30,8 mot 34,0 procent. Alliansens tre småpartier för en bekymmersam skuggtillvaro. Sämst går det för Kristdemokraterna som med 3,8 procent för andra månaden i rad hamnar utanför riksdagen.

Det är för sent att diskutera valtekniskt samarbete mellan regeringspartierna och sannolikt klarar sig Kristdemokraterna kvar i riksdagen med hjälp av borgerliga stödröster – kyrkobroder fyra procent. Men efter valet är det dags att fråga om Alliansen bör fortsätta att gå till val som fyra partier.

Regeringspartiernas svaghet är Miljöpartiets styrka – ungdomar och kvinnor, främst i storstäderna. Det är i kampen om dessa väljargrupper valet ser ut att avgöras. Alltså gäller det för regeringen att visa att man har en miljöpolitik med radikala mål och visioner – men som också går att genomföra.

Miljöminister Andreas Carlgrens (C) utspel häromdagen att han och regeringen vill göra Sveriges bilpark oberoende av fossila bränslen inom 20 år är ett bra exempel. Det är radikalt – och genomförbart. Mot detta kan ställas Miljöpartiets oresonliga nej till varje vägbygge och kolartro på järnväg. Som om alla svenskar kunde bo och arbeta vid en järnvägsstation.

Huvudfrågan i valet torde dock förbli arbetslösheten. Regeringen får knappast problem med att försvara den ekonomiska politiken i stort. Men det gäller att också visa hur förändringarna i exempelvis sjukförsäkringen leder, inte till ett hårdare samhälle utan till att fler får det bättre.

GP 14/3 -10