Löften har getts och kontrakt skall hållas, ropade miljöminister Andreas Carlgren till den tretusenhövdade publiken på kajen i Strömstad den 9 september 2009. Då log Carl XVI Gustav som just invigt Europas första undervattensnationalpark, Kosterhavet i norra Bohuslän. I sitt tal hade kungen understrukit betydelsen av ett naturum, ett modernt kunskapscentrum som pedagogiskt och lustfyllt presenterar det artrika livet under ytan här i Sveriges saltaste kustvatten.

Som konferencier för evenemanget minns jag den lättnad vi alla kände, inte minst mot bakgrund av att ministern gjort negativa uttalanden i media. Men nu var allt äntligen på plats.

Glädjen varar dock inte länge, 21 december kommer kallduschen: Carlgren tvärvänder - och säger nej till den plats i Kostersundet som öborna efter inträngande diskussioner och samråd enat sig om. Trots att myndigheterna under hösten även lovat ministern att både byggnader och budget skall bantas. Alltså: Regeringen avslår Strömstads kommuns detaljplan.

Men varför? Därför att den överklagats av nio sommarboende som får sin havsutsikt förändrad. Personer som hävdar att naturums byggnader förstör Kostersundets småskaliga natur- och kulturmiljö. Två av dem, norska journalisterna Berit Nesheim och Knut Lyng hänvisar rentav till fem år gamla protestlistor och påstår – uppenbart lögnaktigt – att det finns en stark motvilja hos hela befolkningen på Koster.

Svekfulla handlingar förekommer hos politiker av alla kulörer. Men beslutet om Kosterhavets naturum tillhör nog de grövsta jag sett genom åren. Och obegripligaste.

I decennier sa folk i norra Bohuslän blankt nej till alla planer på en nationalpark: Stockholm ska inte få lägga en död hand över oss. Men de senaste tre, fyra åren har en kreativ och förtrolig gräsrotsprocess vuxit fram, med konkreta idéer om hur vården av natur och miljö och havets 6000 arter (!) kan samsas med räkfiske, jakt och en ökad besöksnäring. En utveckling som skall göras långsiktigt hållbar och styras av ett lokalt förvaltarskap där skärgårdens människor själva är med och fattar beslut om flexibla regler, alltefter behov.

Kosterborna inser att en sådan nationalparksstrategi – unik i Sverige - inklusive byggandet av ett naturum sannolikt är enda chansen för öarnas framtid. Bara så kan nya jobb skapas, fler bostäder, bevarad service och en ökad attraktion för unga familjer att flytta ut i skärgården. Därför säger man ett rungande ja, varpå riksdagen kan fatta sitt formella beslut om Kosterhavsparken den 19 mars 2009.

Utan detta informella kontrakt mellan olika beslutsnivåer, lokalt, regionalt och centralt hade det aldrig lyckats! Själv är jag övertygad om att en fortsatt acceptans för att skydda natur i Sverige måste bygga på likartade demokratisk modeller, med brukade reservat och nationalparker.

Nu har alltså regeringen okänsligt malt sönder kontraktet med Kosterborna – staten fick sin nationalpark, men vi blev grundlurade – genom att säga ja till privata särintressen på bekostnad av ett synnerligen starkt allmänintresse. Naturummet fördröjs i flera år, oacceptabelt med tanke på att den nya nationalparken är ett magiskt varumärke!

Andreas Carlgren, exakt vad skall du göra nu?