Någon höst under skolåren gav jag mig på att försöka sälja jultidningar. Det var en mindre behaglig upplevelse. Några av de närmaste kvarteren var redan avbetade av konkurrenter. När jag så småningom lyckats leta upp några orörda områden visade sig intresset vara tämligen begränsat. Jag möttes av huvudskakningar och avböjande svar. Beställningarna blev få.

I något fall blev det också bekymmer med leveransen. En hustru skällde ut sin man för att han i allmän välvilja tecknat sig för ett nummer av Tuffe Viktor. Jag lyckades i alla fall få mina pengar. I övrigt blev det som det förmodligen blev i många hem. Familj och släkt övertalades att teckna sig för ett antal produkter de förmodligen helt saknade behov av.

I denna valrörelse skall det knackas dörr som aldrig förr och jag kan livligt föreställa mig de blandade känslor som en del politiker kan ha inför detta. Vi har sju riksdagspartier och inte ens det största kan räkna in mycket mer än stöd från drygt en tredjedel av väljarna. Vilket parti man än representerar kommer man att möta betydligt fler väljare som ogillar ens politik än som gillar den.

Dessutom ser många svenskar, i motsats till exempelvis USA, politik som en privatsak. Vi håller på valhemligheten och vill ogärna dras ut på hal is av någon framfusig partiförsäljare.

Med Barack Obamas succéartade valkampanj som förebild skall det emellertid bli inte bara dörrknackning utan i hög grad också sociala medier som Facebook och Twitter och sms-meddelanden som skall prägla valrörelsen.

Nu är förstås inte allt överförbart till svenska förhållanden. Obamas kampanj lyftes mycket av det sug som fanns kring hans person och de förhoppningar som knöts till honom efter åtta år under George W Bush. Med bara två stora partier är det lättare att föra en profilerad valrörelse.

I USA finns också en helt annan tradition av mängder av frivilliga valarbetare. I Sverige bedriva valrörelser på fältet främst av partimedlemmar, en med åren krympande skara.

Journalistprofessorn Jesper Strömbäck pekar i senaste numret av Riksdag och Departement på att aktivt arbete i sociala medier inte automatiskt är någon väg till framgång.

John McCain fanns också med på de flesta sociala medier, men det hjälpte inte. Finns ingen fart och entusiasm inom ett parti gör sociala medier ingen skillnad.

Ett annat problem, menar Strömbäck, är att användandet av sociala medier i huvudsak styrs av intresse. I praktiken kommer partierna inte att kunna nå eller övertyga särskilt många osäkra väljare.

Däremot kan de nya medierna bli en viktig kanal för att samla partiernas sympatisörer. Det är ju just i kommunikationen med dem som själva anmält sig som följeslagare som de nya mediernas styrka ligger, påpekar Strömbäck.

Personligen tror jag att det är bra för valrörelserna om partierna anstränger sig för att nå ut bättre till väljarna. Inte minst har jag genom åren förvånats över hur dåliga många partier kan vara att meddela sig inför de kommunala valen – de val där vi brukar ha lättast att ”rösta fritt”.

Mitt i all teknisk yra skall man kanske då inte glömma bort den gamla hederliga brevlådan. Ett informativt flygblad kan göra stor skillnad. Men dörrknackare klarar jag mig gärna utan.