Moderaterna retirerade i helgen tillfälligt från kravet på införande av obligatorisk a-kassa. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förklarade i radioekots lördagsintervju att varken han eller partiet kommer att driva frågan i valrörelsen. Skälet är mer praktiskt än principiellt: regeringen har inte något bra konkret förslag att driva i dagsläget. Dessutom vill Littorin helst ha en blocköverskridande överenskommelse.

Någon valstrid kring kravet på obligatorisk a-kassa blir det alltså inte. Det får emellertid inte innebära att frågan dör. Till våren avser Littorin och regeringen att göra ett nytt försök med en utredning. Den bör rimligen bli parlamentarisk, det vill säga med representanter för de olika riksdagspartierna, för att just kunna åstadkomma en bred lösning.

Egentligen är det konstigt att Sverige saknar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. När det gäller sjukförsäkringen betraktar vi det som en självklarhet att den skall omfatta alla – inte minst Socialdemokraterna brukar peka på USA som ett avskräckande exempel just i det avseendet.

Problemet med den nuvarande ordningen är att många människor saknar ett försäkringsskydd när de blir arbetslösa. Det är alltså en grundläggande trygghetsfråga. men det är också en solidaritetsfråga. Den som ställt sig utanför systemet och inte varit med och betalat kan ju ändå till slut räkna med samhällets stöd i form av socialbidrag.

Skälen till att vi ännu inte fått en obligatorisk a-kassa är flera. Ett är det socialdemokratiska motståndet, som grundat sig i att man önskat se a-kassorna som en facklig angelägenhet. Att kunna locka med a-kassa har varit ett sätt att värva medlemmar också till facket.

Ett annat problem har gällt den nuvarande regeringen, där höjningen av a-kasseavgifterna hösten 2006 ledde till omfattande avhopp från a-kassan. Visserligen har sedan skatterna sänkts betydligt mer och avgifterna också kommit att sänkas. Men att plötsligt tvångsansluta många av dem som tidigare lämnat a-kassan har naturligtvis inte känts som en självklar åtgärd – särskilt som den utredningslösning som tidigare presenterades var tämligen dyrbar för den enskilde.

Motsättningarna är emellertid inte oöverstigliga. När det gäller socialdemokraterna konstaterade den arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Erik Österberg för några månader sedan att dagens system har stora brister. I princip står var tredje löntagare utan ordentligt inkomstskydd och bland de unga saknar var fjärde rätt till att överhuvudtaget vara medlem i a-kassan.

En bred parlamentarisk utredning, som mynnar ut i ett eller flera alternativa förslag, skulle kunna vara den långsiktiga lösningen. Med en sådan utredning skulle man, på samma sätt som tidigare i pensionsfrågan, komma förbi tidigare historiska låsningar. Trygghet för alla på arbetsmarknaden är trots allt ett övergripande intresse, och med god vilja från alla parter bör det också vara möjligt att hitta praktiskt gångbara lösningar. Då är det bättre att det får ta lite tid, än att något oöverlagt pressas fram i valrörelsen.