För ett tag sen var jag på några dagars semester i Barcelona och passade på att besöka Miró-museet. Såväl innehållet som byggnaden i sig var verkligen en upplevelse. Det jag gillar och kände igen var Joan Mirós teckningar och målningar med hans nästan barnsliga förtjusning i färg och form. Djärva penseldrag, tunna linjer och färgglada prickar. En konstnär med tillräckligt självförtroende för att våga lita på att det enkla kan beröra. Konst som gör en glad.

Men det som berörde mest var en rad svartvita litografier mot en klargul vägg. Liksom sina samtida uttryckte Miró sina känslor inför det spanska inbördeskriget genom sin konst, med mörka figurer och förvrängda ansikten. Han drog sig inte för att låta konsten bli politisk. Det var omtumlande att via hans måleri följa den känslomässiga resan från det lustfyllda och glada till hans avsky inför krigets brutalisering av människan. Uppfordrande rentav.

När hände det senast hemma i Sverige frågade jag mig. Visst finns kulturyttringar som provocerar men frågan är om det är så radikalt. Installationen av Anna Odell som låtsades psyksjuk och självmordsbenägen och därför blev tvångsintagen på psyket när hon låtsades vilja hoppa från en bro i Stockholm gör mig mest förbannad. Eller Pål Hollender som tyckte det var en bra kulturyttring att blanda ut narkotika i mjöl och tömma ut på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg. Stor konst, jo tjena. Snarare arrogant effektsökeri.

För att inte nämna alla dem som i högstämda ordalag utmålar sig som demokratins sista utpost när det gäller att stå upp för vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Här finns alltifrån Lars Wilks avbildning av profeten Muhammed som rondellhund till de intill leda återkommande publiceringarna av de danska Muhammedkarikatyrerna. Jag tycker absolut inte att vi ska vika ner oss för den radikalisering man kan se hos den fundamentalistiskt reaktionära minoriteten inom islam. Men finns det verkligen INGET annat sätt att försvara yttrandefriheten än att kränka alla muslimer?

Som politiskt aktiv måste man ständigt våga bekänna färg. Allt annat blir fegspel. Ibland måste man dessutom våga ändra sig och säga att man hade fel i en eller annan fråga. Det är inte kul. Skitjobbigt faktiskt. Men om man aldrig vågar tycka något för att det kan bli fel, då tappar det politiska engagemanget sin mening.

Min bild av dagens kulturvärld är att den ofta håller sig för god för politiken. Det är som om man inte vill smutsa ner sig med politiska ställningstaganden. Jag erkänner att jag inte har örnkoll, jag är politiker och inte kulturarbetare. Men det jag tycker mig se är en avpolitisering av kulturen i jämförelse med hur det sett ut historiskt. Jag tror det är dåligt för politiken. Utarmande för kulturen. Och rent livsfarligt för demokratin.

Miró tog ställning när det gällde det spanska inbördeskriget. Hans konst var inte neutral. Engagemang, såväl politiskt som kulturellt, är att låta sig beröras. I någon mening måste man våga smutsa ned sig. Säga att det här står jag för. Ta ställning. Ibland kostar det på. Men inte heller alternativet är neutralt.

Att förhålla sig opolitiskt är också det en politisk handling.