I bland blir jag irriterad på mig själv för att jag reagerar så starkt på män som inte vill ta kvinnor i hand. Eller för att jag biter ihop käkarna när föreningen "Ja till livet" är ute och fördömer kvinnors rätt till sin reproduktiva hälsa. Varför kan jag inte bara acceptera att människors åsikter? Jag är ju liberal!

Mina känslor beror på att för mig är slaget om kvinnors rätt att vara människor inte vunnet. Jag tar ingenting för givet. Det räcker att kasta en snabb blick över axeln för att upptäcka att för hundra år sedan var gifta kvinnor fortfarande omyndiga. Kvinnor fick inte rösta, inte arbeta med vad de ville och sågs allmänt som skörare och mindre lämpade att fatta beslut. I dag har vi kommit en bit på väg. Men inte ända fram. Fortfarande syns spår i samhället av det starka patriarkat vi en gång levde i.

Och vad än värre är, runt omkring i världen förtrycks och mördas kvinnor just för att de är kvinnor. Kvinnor köps och säljs, stängs in och ses som boskap eller barnalstrarmaskiner. De tillåts inte röra sig fritt och inte fatta beslut om sin ekonomi eller om klarar en graviditet eller inte.

Det här är något som jag bär med mig varje dag. Och det gör att jag reagerar med ryggmärgen när kvinnor förminskas och görs till kön snarare än människa. Jag tror också att om vi som tror på ett öppet demokratiskt och jämställt samhälle inte markerar mot stenåldersattityderna, så kommer vi aldrig framåt. Då har de kvinnor som fortfarande lever i förtryck inte en chans. För vem skall slåss för dem, om vi kvinnor här i Sverige inte ens kan stå upp för oss själva och vår rätt att bli hälsade på som individer och inte utifrån det faktum att vi råkar ha bröst?