I tider av angiveri har jag en bekännelse. Jag känner många fuskare. Inte just sjukförsäkringsfuskare, pigga snöskottare med diskbråck, men skattefuskare, kommunallagsbrytare – politiker. Inte lagstiftarna själva, riksdagsledamöterna har ordnat det smidigare för sig. Fullmäktigeledamöter däremot, de har besudlat mitt samvete länge. De unga är de värsta.

Jag höll själv på att trilla dit. Med ett förtroendeuppdrag i landstinget i Uppsala flyttade jag till kärleken i Stockholm. Jag visste vad det innebar. Kommunallagen tillåter bara att du är förtroendevald där du är skriven och folkbokföringslagen reglerar att du ska skriva dig där du har din främsta dygnsvila.

När jag lämnade Göteborg för att plugga i Uppsala fick jag släppa mina uppdrag här. Det kändes trist att tvingas göra det igen – speciellt som jag fått ett ordförandeuppdrag för ett nystartat jämställdhetsutskott. Det var då ormen slingrade sig ur landstingets gamla apoteksskylt och in i diskussionen och uppmanade mig att tiga om flytten.

Förra året släppte LSU en rapport som visade att fyra av tio unga kommunpolitiker invalda 2006 hade hoppat av hösten 2009. Det är betydligt fler än i någon annan åldersgrupp och ersattes av en i snitt 19 år äldre person. Unga har fler anledningar än andra att flytta – studier, partners, jobb. Med nuvarande kommunallag innebär det att de som följer arbetsmarknadens rop på rörlighet diskvalificeras från att vara med och fatta beslut.

Bortsett från den flyttandes förlust drabbas också unga politiker generellt. Partierna är mindre benägna att satsa på unga till landsting och kommun eftersom de vet att de kanske försvinner. Det innebär slutligen att unga i lägre utsträckning blir representerade. Vi är visserligen inte en homogen grupp med gemensamma åsikter – men olika delar av livet är tänkt att speglas när beslut för oss alla tas.

Kommunallagen skapar inte bara avhoppare. Den skapar fuskare. Förtroendevalda – i alla åldrar – som inte vill ge upp sin politik låter bli att skriva sig på den nya bostadsorten. Det får konsekvenser. Olika kommunalskatter, olika rättigheter – en kvinna jag känner fick ryggbesvär och hade mycket svårt att motivera att få vård långt bort från sitt hemlän.

Lagen kan inte motiveras enbart med att politiker måste påverkas av sina egna beslut – många beslut berör dem aldrig. Och jag styr fortfarande mitt utskott. Det finns en undantagsparagraf i lagen som fullmäktige röstade enligt för att ha mig kvar, de tyckte att jag gjorde ett ok jobb. Det får mig att fundera över bevekelsegrunden för denna fuskframkallande och rörelserestrikterande lag.

Kan man inte representera sina väljare om man lämnat uppväxtstaden – är geografisk hemvist viktigare än politisk? Men riksdagsledamöterna, våra högsta representanter, är inte bundna till någon valkrets. De kan stå på vilken lista som helst och många – inte minst höjdare – ser också till att gardera sin riksdagsplats genom att toppa flera och representera mera.

Jag anmäler inte fuskarna, jag hoppas på lagändring. De pendlar, krånglar och smusslar för sitt demokratiska förtroendeuppdrag. Det är ett passionsbrott.