Finanskrisen har gjort oss svenskar mindre ängsliga inför att byta den vingliga kronan mot den stabila euron.Kanske har eurons bekymmer just nu påverkat opinionen i mer försiktig riktning. Men i grunden har inte förutsättningarna för ett svenskt deltagande förändrats. Vill Sverige tillhöra EU:s inre kärna så går det inte att stå utanför det ekonomiska ankaret, det gemensamma myntet.

Ibland hävdas att det svenska utanförskapet inte har påverkat Sveriges inflytande i EU, även om jag har svårt att förstå hur detta kan bevisas. Vi vet ju faktiskt inte hur det sett ut om vi sagt ja 2003. Nog är det så att svenska intressen lättare kunnat rundas med hänvisning till Sveriges utanförskap. Jag har själv kunnat märka detta. Och denna utveckling kommer att förstärkas. Den ökande handeln inom eurozonen tyder också på att Sverige förlorat miljarder på att stå utanför.

En sak är klar. Vi kommer inte att tvingas in i eurosamarbetet. Men varför ska Sverige stå utanför, om vi klarar kraven och inte har ett lagenligt undantag? Är det så konstigt att övriga i klubben ställer den frågan? Gäller inte samma regler alla? Att den svenska vänta och se-strategin inte uppskattas i övriga Europa är kanske inte så underligt. Hur hade Europasamarbetet sett ut om ingen vågat gå före och ta risker för att göra stora samarbetsvinster?

Något som jag allt oftare hör är mina kollegers kommentarer om att Sverige deltar när det passar våra egna intressen. Självfallet finns samma tendenser i alla medlemsländer, men vår moderna historia har påtagliga skavanker, ännu inte helt bortglömda. Vi klarade oss undan kriget och kunde göra ett välfärdslyft i ruinernas Europa. Vi höll oss alliansfria under det kalla kriget och devalverade oss ur kostnadskriser på våra grannars bekostnad. Vi närmade oss Europa först när Muren fallit och våra ekonomiska problem mer eller mindre tvingade fram en omsvängning. Socialdemokraterna hade säkert merparten av det svenska folket med sig i denna undflyende politik. Men jag tror att en större öppenhet och vilja att diskutera Europa även under de kalla åren hade kunnat öppna vägen för ett mer aktivt och ansvarstagande Sverige.

Ofta flög ministerplanen Bryssel förbi. Euron har på tio år blivit den globala världsvalutan vid sidan av dollarn. ECB i Frankfurt har under finanskrisen agerat kraftfullt för att milda konsekvenserna av krisen.

Ingen kan säga att 16 valutor hade varit bättre än en. Och också Sverige har haft nytta av eurons stabilitet.

Grekland smet in bakvägen i eurosamarbetet, vilket nu visar hur viktigt det är att reglerna för inträde är tuffa och tillämpas lika för alla. Ordning och reda i ekonomin är en förutsättning för tillväxt och välfärd för såväl euroländer som övriga EU-länder.

Europasamarbetet handlar i grunden om solidaritet och ett gemensamt ansvar för Europa. Fortfarande bär vår kontinent på minnet av nationalismens fasansfullheter. Därför har de fel som tror att eurons problem kommer att splittra EU. Tvärtom. Grekland kommer inte att lämnas därhän. Redan idag kan vi se kraven – och önskemålen – på att EU-samarbetet fördjupas. Här borde Sverige vara med fullt ut. Annars kommer vi att förlora ännu mer i inflytande. Det är min övertygelse.