I Sverige är vi många som ger uttryck för en tro. Kristna som går i kyrkan, praktiserande muslimer, judar och flera andra trosbekännare. 1,5 miljoner människor ungefär plus alla dem som diffust uppfattar en högre makt. Friheten att välja sin livssyn är en självklarhet. På samma sätt väljer vi vår politiska syn på hur samhället ska formas. Men det finns människor som gör religion av det som är politik.

Den kristna högern hävdar att det är religion att motarbeta homosexuellas rättigheter i samhället. Det är det inte – det är politik. Man får tycka att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men man får inte diskriminera dem bara för att man är högerkristen. Och trots sin egen uppfattning måste man på en arbetsplats behandla heterosexuella och homosexuella lika. Om ens trosuppfattning går ut över andras rättigheter har religionsfriheten gått för långt.

För en dryg vecka sedan kom handskakningsdomen från Stockholms tingsrätt. En muslimsk man blev av med sin ersättning från arbetsförmedlingen för att en tjänsteman gick på hörsägen, i stället för att skaffa dokumentation från det företag i Älmhult där han sökt praktik. Så får självklart inte tjänstemän göra, vilket domen slog fast.

Men domen tolkades som att mannen fick skadestånd för att han vägrade ta den kvinnliga företagsrepresentantens utsträckta hand för att hälsa. Tingsrätten använder det enda argument arbetsförmedlaren lämnat –att mannen "till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”.

Uppfattningen att en man inte bör beröra främmande kvinnor ens med handhälsning finns hos en liten grupp muslimer och den är omdiskuterad. Muslimer jag talat med anser att vägran till handhälsning strider mot Islams fredsbudskap och den generositet och respekt varje muslim ska visa. De säger att det inte finns något stöd för en sådan hållning i Koranen. Envar har självklart rätt till uppfattningen att kvinnor och män bör leva åtskilda, men det är inte okej att kräva att samhället ska ändras för att tillmötesgå den religiösa uppfattningen.

Handskakningsdomen får inte användas för att legitimera krav på kvinnofria arbetsplatser, eller mansfria heller för den delen. Att kräva könssegregation är politik och ska bemötas som det. Det kravet har dock inte mannen i Älmhult rest, han har bara bett att få hälsa på sitt eget sätt.

Att hälsa utan kroppskontakt är hävdvunnet i stora delar av världen och anses mycket respektfullt. Ändå är det svårt för mig att se det som ett uttryck för respekt när en man inte handhälsar för att slippa beröra okända kvinnor. Likaväl som det kan upplevas som en kränkning att inte få hälsa efter sin tro, så är det förolämpande för en kvinna att inte bli hälsad på. Men i ett öppet och tolerant samhälle har vi ett ömsesidigt ansvar som går utöver rätten att kränka och förolämpa varandras känslor. Vi behöver mötas i respekt för varandras upplevelser. Det är en tuff uppgift som gäller oss alla, oavsett livsåskådning.

Kanske måste vi inte ta så illa vid oss av den andres önskemål utan acceptera olika sätt att hälsa och umgås, i de sammanhang där det fungerar. Då kan olika hälsningsvanor bli en del av hur vi umgås och inte en motsättning mellan olika grupper eller ett politiskt hot.