Vad var det vi sa! Eurons motståndare firar nu julafton med Grekland, Sydeuropa och Irland som exempel på hur illa det går när nationella valutor slås samman. Men det är ju inte eurons fel att grekiska regeringar förfalskat nationalräkenskaperna. Och ingen har lovat att euron undanröjer alla framtida ekonomiska kriser – bara att de skall lösas på ett annat och bättre sätt.

Grekland kom med i eurosamarbetet utan att uppfylla de ekonomiska villkoren – låg inflation och lågt budgetunderskott. Och efter detta första bedrägeri fortsatte man att låna i stället för att ta kontroll över statsutgifterna. Resultatet ser vi.

Men på grund av euromedlemskapet kan grekerna inte fortsätta att fuska. Det går inte att exportera underskotten genom att devalvera. I stället tvingas den grekiska regeringen ta itu med skatteindrivning och utgiftskontroll.

Euron medför inte att en regering riskfritt kan vansköta den nationella ekonomiska politiken. Mitt i allt elände är det bra att detta blir tydligt.

Inför den svenska folkomröstningen om ett eventuellt euromedlemskap diskuterades särskilt begreppet optimala valutaområden. Euromotståndarna hävdade att EU-ländernas ekonomier var alltför olika för att kunna fungera med samma räntepolitik.

I någon mån har kritikerna fått rätt. Irlands ekonomiska kris beror delvis på att landet utnyttjade låga euroräntor mitt i en glödhet högkonjunktur. När lånebubblan sprack följde konkurser och arbetslöshet. Men den irländska regeringen bär också ett alldeles eget ansvar – för statsutgifternas storlek. Det samma måste sägas om Spaniens, Portugals och Italiens regeringar.

Balansproblemen är påtagliga, men de skall vägas mot eurons uppenbara fördelar i kristider. Europa är på väg upp ur den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Jämförelsevis har det gått ganska bra. Euron har förhindrat valutaspekulationer och konkurrensdevalveringar. De 16 euroländernas regeringar har av ren egennytta tvingats samarbeta mot krisen i stället för att försöka stoppa räkningen i någon annans ficka. Rimligen har detta starkt bidragit till att begränsa krisens vidd och djup.

Sannolikt leder eurokrisen till ett tätare ekonomiskt samarbete euroländerna emellan. Inte minst behövs regler och rutiner som förhindrar att enskilda medlemsstaters regeringar fuskar och/eller vansköter den egna ekonomin på de andra medlemsstaternas bekostnad.

För Sveriges del kan två lärdomar dras. Dels har den svenska kronan seglat tämligen tryggt i lä av den stora euron. Dels förlorar vi ändå på affären. En gemensam valuta gynnar handeln. Genom att stå utanför euron beräknas Sverige förlora cirka 200 miljarder kronor i utebliven utrikeshandel varje år. Svenska företag har också fått betala dyrt för kronans snabba och stora kursförändringar gentemot euron.

Nu stärks och fördjupas eurosamarbetet. Därmed blir det också allt mera orimligt att Sverige står utanför. En ny stor euroutredning är förmodligen bästa sättet att skapa en någorlunda gemensam faktabas för eurons anhängare respektive motståndare inför nästa folkomröstning om ett svenskt euromedlemskap. För en ny folkomröstning blir det. Frågan är bara när.

21/2 -10