Att valet närmar sig med stormsteg märktes när riksdagen höll sin utrikespolitiska debatt i går. Rallarsvingarna och personangreppen var många, framför allt från den rödgröna sidan, utan att motsättningarna i sak i allmänhet svarade mot det högt uppdrivna tonläget.

Ibland var det svårt att undgå intrycket att behovet av att försöka markera ideologisk skiljelinje gentemot regeringen mer var ett sätt för de rödgröna att dölja inbördes motsättningar. Ett sådant exempel gällde inställningen till försvarsallainsen Nato. Medan Vänsterpartiet av hävd är svuren motståndare till Nato, grundlades det svenska närmandet och samarbetet med försvarsalliansen under den tidigare socialdemokratiska regeringen.

Försöket att markera skiljelinje mot regeringen blev i gårdagens debatt – liksom i en debattartikel i gårdagens GP – att säga bestämt nej till svenskt Nato-medlemskap. Det är emellertid en politisk icke-fråga. Av de politiska partierna är det bara Folkpartiet som driver kravet på medlemskap. Ett sådant förutsätter naturligtvis också en förhållandevis bred enighet över blockgränserna.

De faktiska motsättningarna i Nato-frågan är inte större än att de rödgröna i just GP-artikeln understryker att "Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som utvecklats sedan flera år" och att det är viktigt med "standardisering och samarbete med Nato:s fredsbevarande insatser under FN-mandat".

Mot den bakgrunden framstår det dock som märkligt att Urban Ahlin (S), möjligen som en eftergift mot Vänsterpartiet, ställer krav på att Sverige skall avveckla sin Nato-representation i Bryssel. Sverige skulle då frånhända sig alla möjligheter till påverkan och inflytande, samtidigt som – precis som de rödgröna själva fastslår i GP-artikeln – Nato i allmänhet är den enda organisation som har resurserna att leda stora internationella insatser.

Trost att de rödgröna enats om dryga 60-talet punkter i utrikespolitiken kunde Carl Bildt i debatten peka på att två centrala avsnitt inte fanns med – nämligen EU och Afghanistan. Avsaknaden av en offensiv EU-strategi är det kanske mest anmärkningsvärda, när Lissabonfördraget nu givit EU ökad handlingskraft på det utrikespolitiska området. Eller som Bildt uttryckte det i debatten: Europa står nu starkare i världen och genom Europa får också Sveriges röst ökad kraft.

Urban Ahlin sökte också gräl rörande relationerna till Ryssland. I själva verket innehöll utrikesdeklarationen på denna punkt mycket balanserade formuleringar. Bildt gladdes åt presidenten Medvedevs uttalanden om rättssäkerhet och modernisering av det ryska samhället och uttryckte förhoppningen att Ryssland snart skall kunna vara medlem i frihandelsorganisationen WTO.

I Mellan Östernfrågan var Bildt mycket tydlig: två stater sida vid sida, 1967 års gränser som utgångspunkt och ett faststående av att bosättningar är olagliga.

Orkeslöst och visionslöst, tyckte Ahlin om utrikesdeklarationen. Med andra politiska glasögon skulle den lika gärna kunna karakteriseras som saklig, balanserad och pregnant. Den slutliga sanningen är kanske dock att utrikespolitiska debatter helst bör föras på något större avstånd från valrörelser.

GP 18/2 -10