Moderaterna i Stockholm skakas av anklagelser om fusk i den interna nomineringsprocessen inför riksdagsvalet. Enstaka kandidater skall ha värvat medlemmar, och betalt deras medlemsavgifter, för att få deras röster i det interna provvalet.

För moderaterna måste det vara angeläget att gå till botten med historien. Om personer lyckas bli nominerade till höga placeringar på listorna i höstens olika val genom fusk och regelövetrträdelser kan det slå tillbaka hårt mot det parti de representerar.

Samtidigt visar det inträffade att just resultat av provval aldrig kan bli mycket mer än en temperaturmätare på olika kandidaters popularitet och dragningskraft – ett urvalsinstrument bland flera andra. I takt med att partiernas medlemsantal sjunkit blir det lättare att påverka provvalsresultaten, även utan att det behöver handla om något fusk.

Ett exempel på detta redogjorde Sydsvenska Dagbladet för i går. I Folkpartiets provval i Lund hamnade toppolitikern Lars Hansson, tvåa i förra valet, först på 17:e plats. Hansson är dock inte bekymrad över detta, utan konstaterar att det handlat om "ett sedvanligt rävspel".

– Den som satsar på en toppost och har många vänner kan hamna högt i provvalet. Men sedan är det medlemsmötet som avgör, konstaterar Hansson lugnt.

I fredagens GP gick skribenten Karl Beijbom och Mikael Wendt, folkpartist från Skövde, till attack mot partiernas nomineringsprocesser. Bland annat hävdade de båda att provvalsresultaten borde vara bindande för partiernas nomineringar.

Enbart exemplen ovan visar att det är ett befängt krav. Dels måste det vara upp till partierna själva att bestämma på vilket sätt nomineringarna skall ske. Dels kan provval, lätta att påverka som de är, aldrig bli mer än en indikation rörande olika kandidater – om än stundtals en stark sådan.

Personer som placeras högt på de slutliga listorna måste naturligtvis bedömas som representativa för sitt parti och åtnjuta ett grundläggande förtroende bland medlemmarna. För detta finns som i stort sett alla föreningar valberedningar eller nomineringskommittéer och ett slutligt medlemsmöte.

Problemet kan då vara om en alltför inåtvänd kultur inom partierna blir ett hinder för förnyelse. Så behöver nu inte alltid vara fallet. I Kristdemokraterna i Göteborg slog till exempel outsidern David Lega den etablerade riksdagskvinnan Anneli Enochsson i kampen om förstaplatsen på riksdagslistan.

Risken finns emellertid. Då är det viktigt att väljarna själva ges möjlighet att påverka vilka personer på listorna som slutligen skall komma in i de valda församlingarna. Därför behövs möjligheten till personval, att aktivt kryssa för den kandidat man som väljare föredrar.

Problemet med personvalet hittills har varit de höga trösklarna. Åtta procent av rösterna på ett parti krävs för att flytta upp en kandidat. Från valet 2014 sänks gränsen till fem procent. Ett steg i rätt riktning som bör åtföljas av fler.

Partierna skall ha rätt att självständigt nominera sina kandidater. Men väljarna skall kunna göra det slutliga urvalet.

GP 16/2 -10