Sjukvården måste ha rätt att misslyckas. Säkerhetskraven får inte drivas så långt att läkare inte vågar ta risker när beprövad behandling inte hjälper. Den helt riskfria vården som aldrig misslyckas finns inte, är inte önskvärd och går per definition inte att uppnå. Det är viktigt att inse detta.

Samtidigt får rätten att misslyckas inte ses som frihet från ansvar eller som en rättighet att sätta rutiner och skråanda före patienternas säkerhet. Statistiken över vårdens misslyckanden tyder dessvärre på att det härvidlag finns mycket som kan bli bättre.

När socialminister Göran Hägglund (KD) i går presenterade regeringens förslag till ny patientsäkerhetslag jämförde han med trafiksäkerhetsarbetet.

Varje år omkommer 450 personer och skadas 25 000 i den svenska trafiken. Samtidigt dör 3 000 patienter och skadas 100 000 av felbehandlingar och misstag i vården. Fel som, enligt Hägglund, kunde ha undvikits. Förutom för tidig död och onödigt lidande resulterar detta i 630 000 extra vårddygn och 5,7 miljarder kronor i onödiga utgifter för skattebetalarna.

3 000 döda och 100 000 skadade är ett helt oacceptabelt misslyckande. Detta särkskilt som Socialstyrelsens vårdskadundersökning 2008 konstaterade att orsakerna oftast är banala – brister i strukturer och arbetsrutiner.

Vad som krävs för att vården åtminstone skall uppnå samma säkerhetsnivå som trafiken är svårt att veta. Men den nya patientsäkerhetslagen är i varje fall en nödvändig början. Detta gäller inte minst förslaget att riskindivider inom vården skall rapporteras till Socialstyrelsen. Därmed blir det svårare för exempelvis oskickliga läkare att gömma sig genom att byta arbetsgivare.

Men viktigare än att sätta fast enskilda klåpare är att skapa en säkerhetskultur som förebygger de många misstagen. Å ena sidan måste det då vara riskfritt att anmäla små, enstaka misstag. Å andra sidan är det bra att lagförslaget understryker att den som misslyckas ofta skall få handledning och kompletterande utbildning under en treårig prövotid och vid behov behandling för missbruk.

Leder prövotiden inte till önskat resultat blir det, enligt Hägglund, lättare än i dag att förlora legitimationen. Samtidigt ges vårdgivare ett tydligare ansvar för att förebygga och utreda vårdskador. Det senare är särskilt viktigt. Enskilda läkare eller sköterskor skall inte behöva sota för systemfel.

Sammantaget vill Göran Hägglund skärpa och förtydliga ansvaret för vårdgivare, men göra det enklare för patienterna att klaga.

Den som anser sig felbehandlad kan redan i dag vända sig till patientombudsmän och ytterst till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Proceduren föreslås förenklad genom att patienten bara skall behöva anmäla att något blivit fel. Vem eller vad som brustit får Socialstyrelsen utreda. Det är ett bra förslag.

Bra är också att vårdgivare blir skyldiga att underrätta den drabbade patienten om en vårdskada. För en lekman är det inte alltid enkelt att avgöra vad som är fortsatt sjukdom och vad som är sviter av en felbehandling.

GP 10/2 -10