Efter att GP i helgen publicerat ett reportage om "Mina drömmars stad" kom det in nästan tvåhundra kommentarer på gp.se. Att staden och dess gestaltning är viktig för människor går inte att ta miste på. Åsikterna om vad som bör göras går dock isär, och konstigt vore det väl annars.

Bland de som fick tycka till fanns Magnus Ersman, näringspolitiskt ansvarig vid organisationen Fastighetsägarna i Göteborg. Han menar att den Plan- och bygglagstiftning som finns i dag, inte är anpassad efter dagens behov och att det behövs en ny lag med mindre möjligheter att överklaga.

– Det allmänna intresset ska väga högre ett enskilt intresse där någon kan sinka ett planerat bygge för att exempelvis deras utsikt kommer att skymmas. Annars står vi inför en långsam, kanske till och med stoppad utveckling, säger Ersman.

Det är klart att han tycker så. Magnus Ersman företräder fastighetsägare, vars själva affärsidé är att bygga (helst så mycket som möjligt, till inte allt för höga kostnader) och hyra ut bostäder. Hade han företrätt hyresgäster eller någon bostadsrättsförening vars medlemmar plötsligt får se sina lägenheter mörklagda för att någon smäller upp ett dubbelt så högt hus tvärs över gatan, hade det förmodligen varit annat ljud i skällan.

Med det inte sagt att dagens Plan- och bygglag inte är i behov av en omgörning. Och det är på gång. I december överlämnade regeringen ett förslag till ny plan- och bygglag till lagrådet, och meningen är att den slutgiltiga propositionen ska lämnas till riksdagen någon gång senare i år.

I det nya förslaget så finns dock fortfarande fastslaget att det är viktigt att värna medborgarinflytande och enskildes rättigheter att överklaga. Det är bra. För till skillnad ifrån vad Magnus Ersman argumenterar för så är "det allmänna intresset" inte alltid exploatering. Det allmänna intresset kan tvärtom vara att man behåller vissa öppna platser i staden eller att man bevarar en äldre bebyggelse (till exempel södra Gårda) som ger ett område karaktär och skapar trivsel.

Det riktigt svåra med stadsbyggnad är just att på bästa möjliga sätt lyckas bena ut vad som är allra bäst för största möjliga antalet människor. Staden skall byggas inte bara för dem som behöver någonstans att bo, utan även för dem som redan bor, de som arbetar, de som studerar och de som roar sig. Bland annat. Centrala Göteborg tillhör dessutom inte bara oss som lever nu utan våra barn och barnbarn, därför bör förtätning ske med minst ett hundraårsperspektiv. För när väl ett kvarter med åtta-tio-tolvvåningshus står på plats är det svårt att backa bandet. Med det i åtanke är det betryggande att läsa att stadsbyggnadschefen Barbro Sundström månar om en helhetssyn:

– Man får inte missa något, det kan handla om miljögifter eller om arkeologi. Vi måste lyssna på alla så att det blir rätt, säger hon.

Göteborg är ingen tätbebyggd stad. Det finns stora möjligheter att bygga massvis med nya lägenheter i city. Väljer man att lägga en rad stora parkeringsplatser under mark ökar möjligheterna till förtätning ytterligare. Samtidigt får vi inte göra om de misstag som innebar att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse skövlades, stadsdelar jämnades med marken och stenöknen bredde ut sig.

Målsättningen måste vara att bygga en stad där människor trivs. Där man vill leva, inte bara bo. Och om det nu innebär att ett kvarter som skall stå i hundra år tar lite extra tid att fatta beslut om, så är det faktiskt värt det.