Euron blottar syndare Ledare 6/2:
Ett stabilt penningvärde och balans mellan utgifter och inkomster är den bästa försäkringen mot dåliga tider vanligt folk kan få. Grekland är ett avskräckande exempel.
Relaterat
Grekland kunde byta sin nationella valuta till euro sedan den dåvarande grekiska regeringen förfalskat nationalräkenskaperna. I verkligheten var den grekiska ekonomin långt ifrån den styrka och stabilitet som krävdes för ett euro-medlemskap.
Konsekvensen av detta bedrägeri är, ironiskt nog, att Grekland nu inte kan fuska sig ur landets djupa ekonomiska kris med en devalvering. Och krisen är verkligen avgrundsdjup. Budgetunderskottet snuddar vid 13 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Euro-villkoren tillåter tre procent av BNP. Statsskulden överstiger 120 procent av BNP. Eurosamarbetet sätter stopp vid 60 procent av BNP.
Liknande ekonomiska problem finns i flera av EU:s svaga ekonomier. I Spanien hotar arbetslösheten att nå 20 procent. I Irland kan ekonomin komma att krympa med tio procent på två år. I Frankrike är budgetunderskottet över åtta procent av BNP.
Om vi tänker bort euron skulle samtliga EU-länder, med egna valutor, kunna ge sig på att devalvera bort krisens alltför synliga symptom. Men en devalvering påminner i allt väsentligt om Döbelns medicin, ordinerad av den finlandssvenske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg i dikten Döbeln vid Jutas:
"Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!"
Devalvering innebär att värden på den egna valutan sänks i förhållande till andra valutor. Av detta följer: Dels en generell reallönesänkning eftersom allt importerat, exempelvis mat och kläder, blir dyrare. Dels ett försök att få andra länders medborgare att betala räkningen. Billigare export konkurrerar ju ut jobb i andra länder.
Euro-samarbetet innebär att denna form för ekonomisk krigföring inte längre är möjlig. I stället tvingas Europas regeringar lösa respektive lands grundläggande ekonomiska problem – att utgifterna konsekvent överstiger inkomsterna.
Frankrike har haft strukturella budgetunderskott 35 år i rad, medgav nyligen premiärminister François Fillon. Strukturella budgetunderskott beror inte på tillfälliga lågkonjunkturer utan på utgifter som landet långsiktigt inte kan bära – om inte inkomsterna ökar.
För Greklands del blottlägger euron en kombination av mångåriga försummelser. Det handlar om oförmåga att driva in skatter, generösa pensions- och lönevillkor för statsanställda, ett jordbruk som hålls under armarna med subventioner, utbredd korruption med mera.
Medicinen som skall leda till mer än bot för stunden är besk: Det blir en så kallad intern devalvering med frysta löner för offentliganställda, stopp för nyanställningar i offentlig sektor, dyrare bränsle, tobak och alkohol, slopade skattelättnader och höjd pensionsålder.
Att detta leder till protester och strejker är inte underligt. Men till sist måste alltid räkningar betalas. Förbi detta enkla ekonomiska faktum finns inga billiga smygvägar. Och det är alltid vanligt folk som får betala för en vanskött ekonomi. Det är därför en välskött ekonomi med stabilt penningvärde och balans mellan utgifter och inkomster är den bästa försäkringen mot dåliga tider vanligt folk kan få.
GP 6/2 -10
