På väg ut ur krisen – eller in i den? I dag samlas Centern till kommundagar i Göteborg. Det sker mot bakgrund av sjunkande opinionssiffror. I den senaste Sifo-mätningen noterades Centern för 5,0 procent (mot 7,9 procent i valet) och i några enstaka opinionsmätningar har partiet till och med dalat ned mot fyraprocentsspärren.

Sanningen är nog att läget är något bättre än vad det verkar. Centern har sin kärna av väljare på landsbygden och den gruppen brukar regelmässigt vara underrepresenterad i väljarundersökningarna. Men det är samtidigt uppenbart att det blåst motvind i opinionen sedan slutet av förra sommaren. Förklaringarna är sannolikt flera.

En är att finans- och Saab-kriser tvingat in Maud Olofsson i en mer defensiv och avsmalnande roll. Få statsrådsposter torde vara så otacksamma som näringsministerns i tider av ekonomisk kris. Man är utsatt från alla håll av kritiker som ständigt hävdar att mer måste göras. Mitt intryck är att Olofsson stått pall väl i snålblåsten och hennes förtroendesiffror ligger högre än en del tidigare näringsministrars. Men att hon kortsiktigt skulle gå helt oskadd ur den värsta krisen sedan 1930-talet var knappast realistiskt.

När så Saab-krisen tills vidare tycks löst (peppar,peppar, ta i trä) dyker ett annat problem upp. Tre centerpartistiska riksdagsledamöter, möjligen med stöd av en avhoppad moderat, hotar att spräcka regeringens energiuppgörelse genom att rösta mot det förslag som skall läggas i vår om ersättning av gamla reaktorer.

Tyvärr kan Olofsson delvis tacka Folkpartiet för det bråket. När en del ledande folkpartister i höstas plötsligt ställde krav på att ännu fler reaktorer än de tio skulle få byggas, skapades intrycket att energiuppgörelsen inte var mycket att bry sig om. Nu har alliansen åter slutit leden efter detta olyckliga mellanspel och som Olofsson påpekar är det bara en av C-ledamöterna som tidigare röstat mot uppgörelsen. Stormen bör rimligen kunna ridas ut.

Det finns kanske också skäl för kritikerna att erinra sig vad Svensk vindenergis vd Matthias Rapp förklarade i en intervju förra året om uppgörelsen: ”Regeringen har motsvarat våra högt ställda förväntningar. Det här öppnar för omfattande investeringar och på sikt tiotusentals jobb i Sverige”.

En annan förklaring till C-motvinden är att partiet fått ut anmärkningsvärt lite av sina övriga ministerposter – den trygge Eskil Erlandsson möjligen undantagen. Infrastrukturministern Åsa Torstensson har bakom kulisserna jobbat mycket förtroendeskapande gent- emot kommun- och regionpolitiker, men engagemanget för den opinionsbildande verksamheten har inte legat på samma nivå.

Mest iögonfallande är misshushållningen med miljöministern Andreas Carlgren. Trots klimatmötet hamnade Carlgren i medieskugga under hösten och släpptes mest fram i negativa sammanhang som tillståndsgivningen för Nordstream.

Jag misstänker att en förklaring är att Moderaterna varit angelägna att förbättra sin egen miljöprofil. Men Fredrik Reinfeldt begår ett misstag om han inte utnyttjar Carlgren som en viktig resurs för hela regeringen. Carlgren är utomordentligt kunnig och en av de få som verkligen kan ta debatten med Miljöpartiet. Och det är Miljöpartiet som just nu samlar röster på den rödgröna sidan.