Att bli mobbad i skolan är något av det värsta ett barn kan råka ut för. Ännu värre blir det om vuxenvärlden, den som skall representera tryggheten, inte lever upp till sina skyldigheter. Känslan av att vara ensam och sårbar kan hos en som varit utsatt för mobbning finnas kvar hela livet.

I en intervju i Sveriges radio berättar en kvinna vid namn Lotta, hur hon upplevde att lärare och skolpersonal reagerade när hon försökte berätta om vad hon utsattes för under sin skoltid: "Det var som att det var tabu." "Det är ingen som blir mobbad här, det finns inte. Det är du som ljuger. Du hittar på det här för att få uppmärksamhet".

Lottas erfarenheter är inte unika. I en rapport som Skolinspektionen presenterade i går, och som baseras på en specialgranskning av 50 utvalda skolor, kan man läsa att det händer att de vuxna i skolan bagatelliserar elevernas upplevelser av att vara utsatta för mobbning. På vissa håll har det till och med gått så långt att kränkningar och trakasserier målas upp som naturliga inslag i skolmiljön. Det finns skolor där de vuxna vänder bort blicken när något inträffar, eftersom att de inte vill eller orkar reagera.

Hur är detta möjligt? I diskrimineringslagstiftningen står det att "det åligger skolhuvudmännen att vidta ett aktivt förebyggande arbete mot mobbning, att upprätta likabehandlingsplaner samt att utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling".

Uppenbarligen klarar skolorna i många fall inte av att leva upp till sina skyldigheter. Vad det beror på tycks ha en rad orsaker. En av dessa är en bristfällig kartläggning av var och när kränkande behandling och trakasserier uppstår. I de fall där skolledningen trots allt gjort en översyn missar man i vissa fall att ta del av elevernas berättelser.

Att eleverna är de som allra bäst känner av stämningen i skolan och som vet var de största riskerna för mobbning finns är en självklarhet. Därför är det grundläggande att såväl lärare som skolledning lyssnar på barn och ungdomar. Enligt Skolinspektionen är just att man lyssnar på eleverna en av de saker som utmärker de skolor, där arbetet mot mobbning är framgångsrikt.

Ett annat stort problem på flera av de skolor som misslyckats med att komma till rätta med mobbning och trakasserier är bristen på kontinuitet och gemensam värdegrund. Byts rektorn ut med jämna mellan mellanrum, och personalen arbetar var och en på sitt sätt utan att återkoppla till sina kollegor, är det svårt att skapa en stabil och trygg skolmiljö.

En som snabbt var ute och kommenterade Skolinspektionens rapport var utbildningsminister Jan Björklund (FP). Björklund slog fast att regeringen satsar 40 miljoner kronor på forskning mot mobbning, men att det inte bara handlar om lagstiftning eller resurser. Utan om civilkurage. Där har han rätt.

Lagstiftning mot trakasserier är viktigt. Men så länge de vuxna i skolan inte förmår lyssna till eleverna, eller inte vågar gripa in när det går snett, hjälper inga lagar i världen. Därför är det genom att se till att de vuxna i skolan tar sitt ansvar som man måste börja arbetet mot mobbningen. Det får aldrig vara accepterat att en lärare eller rektor vänder sig bort när någon blir mobbad.