Måste alla vara lika i ett SDN-område? Eller måste alla SDN vara lika? Frågan är aktuell – i morgon beslutar Göteborgs kommunfullmäktige om en ny indelning.

Förslaget är tio, indelade i ungefär jämnstora, delar. Alla är inte lika, men jag undrar om det alltid är lika barn som leker bäst. I Kortedala där jag växt upp har vi alltid varit väldigt olika. Det var fullt av barn i varenda uppgång i de vackra hyreshusen på Adventsvägen. Min bästa kompis mamma kom från Finland och pappan var dansk. En annan kompis mamma var gift med en spanjor som kommit till SKF för att jobba. Alla var vi inflyttade och alla åkte vi till släkten på semestrarna. Med sig hem hade kompisarna finska piroger och spansk keramik. Jag hade kräftor och blåbär jag plockat själv.

En av de första korta kärlekarna var en klasskamrat som kom från Turkiet. Hans bästis kom från Jämtland och båda bodde i Bergsjön. Inte långt därifrån, i ett av husen ner mot Utby tvärsöver vägen i Bergsjön bodde en lärare och hennes son var väldigt snygg. Vi lärde oss mycket om varandras olikheter.

Redan från början inrymde det område som senare blev SDN Kortedala riktigt stora kulturella skillnader. Vi kom från hela stan eller flyttade från avfolkningsbygder till jobben i storstan. Många lockades hit från andra länder för att jobba. Ingen hade gott om pengar, men några kunde faktiskt köpa ett litet radhus. Sedan dess har folk flyttat in från nya delar av världen där konflikter och katastrofer fått människor att fly. Och trots att vi är så olika, så finns det mötesplatser här. Många har träffats på jobbet. Här har det länge funnits något som liknar en lokal arbetsmarknad. Med SKF förstås, men också många småindustrier runtom i Utby, Gamlestan och Kortedala.

I dag har vi studentbostäder mitt i området och den både berömda och famösa Kvibergs marknad. Precis som på sextiotalet möts vi på spårvagnshållplatser och trängs på bussar. Vi åker till jobbet och skolan tillsammans och på helgerna busar ungdomarna med varandra på nattvagnen hem. Skällsorden haglar på många språk, men det fnittras och pratas också på en gemensam svenska som alla begriper.

Att skapa mötesplatser och samhörighet i staden måste vara en huvuduppgift också i den nya SDN-indelningen. Därför är det en viktig fråga hur den nya organisationen utvecklar demokratin i stadsdelarna. Samhörighet skapas inte av en administrativ indelning, men kanske kan den bidra till att människor möts på ett naturligt sätt, oavsett om de är lika eller olika. SDN var från början en fråga om lokal demokrati och om att skapa förutsättningar för människor att få inflytande över det som är viktigt i vardagen. Den frågan måste tas på stort allvar i den nya organisationen.

Det viktigaste för göteborgarna är nog inte hur många SDN det blir, eller vilka som slås ihop. Viktigast är att de verksamheter människor möter faktiskt fungerar och möter de behov som finns i stadsdelen. Skolan, förskolan och äldreomsorgen engagerar många, men också frågor om stadsbyggnad – parker, gator, torg och hur man bygger om och bygger nytt.

I en ny SDN-organisation kan stadsbyggnadsfrågorna få en starkare roll. Det kan bidra till ett starkare engagemang bland människor och därigenom ett starkare lokalt intresse för hur vi har det tillsammans.