Har EU-parlamentet egentligen någon betydelse? Den frågan ställde sig sannolikt en hel del väljare införa förra sommarens val till Europaparlamentet.

Svaret blev uppenbarligen ja från många, eftersom det svenska valdeltagandet steg efter en valrörelse som för första gången hade en huvudinriktning på de europeiska frågorna, inte längre på det gamla trätoämnet om medlemskap eller inte.

De senaste veckorna har vi också getts prov på en av parlamentets uppgifter när det gäller den demokratiska kontrollen inom unionen, nämligen utfrågningarna av de föreslagna kommissionärerna inför den kommande femårsperioden med den nya EU-kommissionen. Innan kommissionen är på plats måste den ha passerat nålsögat i parlamentet.

Den här kontrolluppgiften är viktigare än vad den kanske ytligt verkar. Kommissionen är med sin initiativrätt den pådrivande parten inom unionen.

Att rätt personer hamnar på rätt plats är alltså viktigt för den handlingskraft som kan utövas. På motsvarande sätt kan personer med udda eller egendomliga åsikter åstadkomma betydande skada.

Tyvärr är det inte alltid som de enskilda ländernas nomineringar svarar mot tyngden i kommissionärsuppdragen. Det kan tvärtom vara frestande att i en del fall använda kommissionärsuppdraget som någon form av hedersutnämning för politiker med karriären bakom sig eller för att placerar mindre uppskattade personer på behörigt avstånd.

Vid granskningen 2004 gjorde sig italienaren Rocco Buttiglione omöjlig genom sin ärkekonservativa syn på familjepolitiska frågor. Att opinionen i parlamentet var en annan än i hans eget parti hemmavid gjorde honom uppenbart förvånad. Men han tvingades tacka nej till kommissionärsuppdraget och i övrigt framtvingade förhören några byten av portföljer i kommissionen.

Denna gång har det varit Bulgarien som stått i blickpunkten. Landet, som fortfarande dras med omfattande rykten för korruption, hade nominerat utrikesministern Rumjana Zjeleva till posten som kommissionär med ansvar för humanitärt bistånd. Men Zjeleva är gift med en politiker som anklagats för kontakter med den bulgariska maffian, något som väckt berättigat uppseende.

Zjel E va hävdade i parlamentsförhöret att hon ”inget hade att dölja”. Allt eftersom utfrågningen fortsatte framstod hennes position som allt svagare och hon valde mot den bakgrunden att hoppa av uppdraget. Hennes tänkbara efterträdare kommer nu att utfrågas om drygt en vecka.

Man kan tänka sig vilken förödande inverkan på förtroendet för EU det skulle ha om en tjänstgörande kommissionär skulle anklagas för maffiakontakter, eller om en tonen i de familjepolitiska frågorna skulle slås an av en person med ärkereaktionära värderingar.

Utan det nuvarande systemet med öppna förhör skulle EU-medborgarna riskera att tvingas acceptera kommissionärer på olika områden, utan tillräcklig trovärdighet för de ansvarstyngda uppdragen. I sin tur sätter förhören också successivt ökad press på medlemsländerna att göra genomtänkta och kvalificerade nomineringar.

GP 23/1 -10