Fler pappor än någonsin tidigare tar ut föräldrapenning. Enligt statistik från Försäkringskassan utnyttjade papporna förra året 22,3 procent av föräldraledigheten. Det är inget lysande resultat – vare sig ur ett jämställdhetsperspektiv eller ur ett barnperspektiv. Men utvecklingen går åt rätt håll. På tio år har pappornas andel av föräldrapenningen nästan fördubblats – från blygsamma 12,4 procent år 2000.

Att det går åt rätt håll har flera orsaker. Två ”pappamånader” som inte kan överlåtas på mamman, har gett männen ett bra skäl att bryta sig ur gamla könsroller. Höjt tak i försäkringen har gjort det mindre olönsamt för män att ta barnledigt i familjer där pappan tjänar betydligt mer än mamman. Rimligen kommer också jämställdhetsbonusen, som premierar ett jämställt uttag av föräldrapenningen, att få effekt.

Men den viktigaste och i längden avgörande orsaken till att allt fler män tar ett större ansvar för sina små barn är nog ändå att samhället förändras. Vi har inte längre en tydlig uppdelning i manliga och kvinnliga roller och uppgifter. Det är självklart att kvinnor förvärvsarbetar på samma villkor som män. Då blir det också naturligt att papporna tar snudd på samma ansvar för barnen som mammorna.

”Snudd på” eftersom kvinnorna alltid kommer att bära huvudansvaret för de allra minsta barnen. Ingen jämställdhetsideologi i världen rår på att det är kvinnor som ammar.

Självklart kan man önska sig att utvecklingen mot ett mer jämställt familjeliv skall gå fortare. Frågan är hur? Den enklaste lösningen är kvotering. Då tvingar man fram millimeterrättvisa – utan hänsyn till att alla familjer inte har samma förutsättningar och att alla människor inte vill leva standardiserade liv.

Det finns inkomstskillnader och yrkesskillnader som motiverar ett ojämlikt uttag av föräldraförsäkringen. Det finns kvinnor som vill amma sina barn betydligt längre än genomsnittet. Det finns familjer som vill ha många barn och där båda föräldrarna därför inte kan förvärvsarbeta på samma villkor.

Tvång är ett dåligt argument. Särskilt om man ser föräldraförsäkringen ur ett barnperspektiv. För det blir ju barnen som får mindre tid med föräldrarna om dessa inte kan eller vill dela föräldraförsäkringen lika.

Betydligt bättre än kvotering är därför att undanröja de kvarvarande hindren för ett mer jämställt uttag av föräldrapenningen. Det viktigaste är då att höja taket så att fler får ut 80 procent av lönen. I dag ligger inkomsttaket i föräldraförsäkringen på 33 000 kronor i månaden. Den som tjänar mer får alltså mindre än 80 procent i föräldrapenning.

Därtill finns det säkert en del att göra vad gäller attityder på arbetsmarknaden till män som tar föräldraledigt. I en intervju för DN säger Philip Hwang, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, att ingen arbetsgivare längre är uttalat negativ till att pappor är hemma med sina barn.

Har Hwang rätt är det utmärkt. Men från att inte vara uttalat negativ är det trots allt ett långt steg till att se pappors föräldraledighet som självklar.

Det är dit vi skall!

$1