Med årets första partiledardebatt i riksdagen återvände statsminister Fredrik Reinfeldt från den europeiska politiken till inrikespolitiken. Det var på tiden. Det är åtta månader kvar till valet och regeringen har en rejäl uppförsbacke framför sig. Orsakerna känner vi alla till.

Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansen erövrade regeringsmakten 2006 på löften om lägre arbetslöshet och färre människor i utanförskap. Det har blivit tvärtom. Kring detta faktum argumenterade oppositionsledaren Mona Sahlin som om den internationella finanskrisen och långkonjunkturen inte haft någon avgörande betydelse. I hennes verklighetsbeskrivning har den svenska regeringen valt att öka arbetslösheten och med berått mod drivit ut människor i utanförskap.

Det torde vara omöjligt att avgöra vilken inverkan regeringens beslut haft på konsekvenserna för Sverige av den värsta internationella krisen sedan 30-talet. Det vore som att försöka mäta effekten av att blåsa i motvind. Men en omständighet går faktiskt att konstatera. Sverige kommer ut ur krisen med bättre statsfinanser än nästan alla andra länder. Det finns inget socialdemokratiskt styrt land som kan redovisa en mer framgångsrik krispolitik än den borgerliga alliansens Sverige.

Folkpartiledaren Jan Björklund citerade prognoser från EU-kommissionen som visar att Sverige har lägre arbetslöshet, hälften så stort budgetunderskott och dubbelt så stor förväntad tillväxt som EU:s genomsnitt.

Frågan blir då hur denna relativa fördel kan användas.

Fredrik Reinfeldt pekade ut tre utmaningar för nästa mandatperiod: Full sysselsättning, bättre kvalitet i välfärden och tydligare motstånd mot våld och droger. Mona Sahlin kontrade med att en rödgrön regering tänker ta Sverige ur massarbetslösheten.

Men om det råder enighet om målet så är oenigheten om medlen total.

I riksdagsdebatten signalerade Fredrik Reinfeldt att inkomstskatterna skall sänkas ytterligare samt att de så kallade trösklarna att anställa också skall sänkas. Det senare kan innebär sänkt arbetsgivaravgift. Men så tydlig var inte Reinfeldt.

I debatten har Mona Sahlin hittills utlovad höjd a-kassa och höjd sjukförsäkring. Det kostar mycket pengar. Enligt det socialdemokratiska budgetalternativet skall inkomstskatten höjas med 17 miljarder och arbetsgivaravgiften för ungdomar med tio miljarder kronor. Det senare är en dubblering.

Att arbetslösheten minskar om det blir lönsammare att arbeta och att anställa är ett rimligt antagande. Lika rimligt är antagandet att höjd skatt på arbete och anställningar inte minskar arbetslösheten. Därmed borde valets huvudfråga vara frilagd.

Det är bara genom att fler arbetar som vi långsiktigt kan försvara välfärden och garantera pensionerna. För detta har alliansregeringen en betydligt bättre politik än den rödgröna oppositionen. Men för att vinna valet krävs mer än så. Regeringen måste också klara av att förklara för väljarna varför systematisk rehabilitering är ett mänskligare alternativ än obegränsad rätt till sjukpenning. i denna strid, om väljarnas hjärtan, leder Mona Sahlin stort.

GP 21/1 -10