Den senaste månaden har jag haft privilegiet att besöka de högsta makthavarna i EU:s två sjukaste länder, Lettland och Grekland. Båda lider av enorma ekonomiska problem . Jättelika budgetunderskott, enorm statsskuld, övervärderad valuta med förstörd konkurrenskraft och hög arbetslöshet förenar dem. Och detta dystra läge är bara början på deras problem. Arbetslösheten kommer att öka kraftigt hos båda, eftersom de står inför påtvingade stenhårda svältkurer som kommer att drabba människor hårt.

De är tyvärr inte två isolerade särfall. Runt hela EU:s periferi går mönstret igen. I Spanien, Portugal, Irland, Estland, Litauen, Ungern står de inför ungefär samma krav på åtstramning och arbetslöshet. Och de har mycket gemensamt också när det gäller varför de hamnat i detta prekära läge. Samtliga har valt att avhända sig möjligheten att sätta räntan själv efter det egna landets behov. Därför har de inte kunnat hindra ekonomin från att spåra ur totalt när deras ränta bestämts efter tyska och franska behov istället för efter deras egna. Överhettning blev oundviklig.

Precis som hos oss i början av 1990-talet följer djup kris när sådant spricker. Det har blivit en chock för dem att en ränteunion med Tyskland inte innebar en befrielse från normala ekonomiska lagar, utan tvärtom höjda krav på ordning och reda. Möjligheterna att gripa in mot problemen har ju beskurits radikalt genom att räntevapnet försvunnit.

Deras misslyckanden är hela unionens misslyckande. Under ett helt decennium utarbetade man detaljerade regler för hur detta skulle förhindras, regler som till och med skrevs in i EU:s grundlag, men de har visat sig helt betydelselösa redan i valutaunionens första lågkonjunktur. En valutaunion kan inte fungera om deltagarna spretar som nu, medlemsländerna måste samordnas. De spänningar som nu uppstått är en mardröm som ställer väldiga krav på EU under lång tid framöver och det är ingalunda säkert hur det kommer att sluta. Jag tror inte för min del att Grekland kommer att tvingas lämna valutaunionen. Men risken är en realitet som syns på räntan för grekiska statslån. Problemen är inte begränsade till några få länder eller några politikers misstag, de är inbyggda i själva systemet.

I denna prövningens tid för EU, för många politiker och inte minst för vanliga medborgare inom EU, skulle man kunna vänta sig engagemang från europavänner runt om i unionen. Konferenserna där bekymrade akademiker lägger pannorna i djupa veck borde avlösa varandra. Idéer om hur valutaunionen skall möta de väldiga utmaningar den står inför och som ju påverkar hela Europa borde ha högsta prioritet överallt i EU.

Diskussionen börjar komma igång på kontinenten och i Storbritannien. Men till min förvåning syns ingenting av detta i Sverige. Här dominerar istället tesen att valutaunionen varit en trygghet för sina medlemmar under finanskrisen. Men det är att sticka huvudet i sanden. Bara för att man avskaffat möjligheten till valutarörelser mellan många EU-länder, har man inte avskaffat problemen. Tvärtom. Det smörjmedel som tidigare kunde bidra med en del av anpassningen i svåra tider finns inte längre att tillgå. Därför har en del länder större problem än någonsin att ta sig ur lågkonjunkturen. Och det är inte bara dåligt för dem. Det är ett bekymmer för hela Europa, som nu halkar efter ett decennium till.

Den föga imponerande tillväxten i Europa har bitit sig fast. Den fantastiska tillväxt som skulle följa på den gemensamma valutans införande dök aldrig upp, och Europa fortsätter att halka efter. Även vi som inte riskerar att förlora jobbet i Aten eller hemmet i Riga borde vara bekymrade över att Europa underpresterar.