Om åtta månader är det val. Fram till dess måste regeringspartierna vandra en besvärlig balansgång. Å ena sidan möter de väljarna tillsammans. De har fyra års gemensam regeringspolitik i bagaget och vill ha väljarnas förtroende för ytterligare fyra år – och i den logiska förlängningen ytterligare fyra år och ytterligare ... Ja, det är svårt att se var och varför samarbetet skulle avbrytas om väljarna vill ha det.

Å andra sidan försöker samma regeringspartier framstå som självständiga alternativ inför väljarna. För detta är trovärdigheten låg. De flesta inser nog att oavsett vilket borgerligt parti de röstar på, så blir regeringspolitiken i allt väsentligt densamma. Några procentenheters förskjutning hit eller dit mellan allianspartierna väger lätt mot regerandets realiteter - att samliga allianspartier måste få gehör för sina hjärtefrågor för att alliansen skall fungera.

Blir det annorlunda om alliansen förlorar regeringsmakten den 19 september? Knappast. Något utrymme för borgerligt inbördeskrig finns inte – om målet är att förbli en trovärdig och kapabel motkraft till Socialdemokraternas rödgröna koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

För närvarande kan man beskriva Allians för Sverige som ett slags riksdagsparti. Moderaterna drar med storlekens rätt upp ramarna – främst skattepolitiken. Inom ramarna har de tre småpartierna utrymme för sina hjärtefrågor. Folkpartiet driver skol- och utbildningsfrågor, Centern ägnar sig åt näringspolitik medan Kristdemokraterna fått utrymme för sin familje- och äldrepolitik.

Slitningar finns. Småpartierna slåss för sin överlevnad och därmed varje tiondels procentenhet väljarstöd. Centern försöker etablera sig som både landsbygds- och storstadsparti genom att bli mest marknadsliberalt. Kristdemokraterna hoppas finna tillräckligt många värde- och moralkonservativa väljare till höger om Moderaterna. Och Folkpartiet?

Smått ironiskt bär Folkpartiet de båda epiteten folkskollärarparti och docentparti. Det är fortfarande ganska pricksäkert, men kompletteras numera med utrikespolitisk aktivism. Inget annat parti är så entusiastiskt inför EU och Nato som Folkpartiet.

Den som söker skillnader skall alltså finna dem, både mellan och inom allianspartierna. Men det är inte genom att odla skillnader man vinner och försvarar regeringsmakten. Om det vittnar Socialdemokraternas långa maktinnehav under efterkrigstiden. Den viktigaste strategiska lärdomen av Allians för Sverige är att det inte finns något alternativ.

En jämviktsriksdag med Sverigedemokraterna som vågmästare kan stöka till det, men knappast mer. Det behövs inga paniklösningar. Parlamentarismen har motmedel så det räcker.

Frågan är därför hur Allians för Sverige skall utvecklas. Oavsett valutgång borde frågan om organisatoriskt samarbete på riksnivå diskuteras öppet och seriöst. Varför låtsas att alliansen är något annat än ett riksdagsparti? På landstings- och kommunnivå finns däremot goda skäl för allianspartierna att fortsätta som tidigare och låta den eventuella sammanväxningen ta längre tid.

Sverige är på väg mot ett faktiskt tvåpartisystem. Det kan tyckas torftigt. Men jämfört med vårt tidigare faktiska enpartisystem är det en mycket stor förbättring av demokratin.