Nej, Nej och Nej. Så svarade den före detta statsministern Göran Persson till en början på frågan om han skulle efterträda Ingvar Carlsson som socialdemokraternas partiledare. Inte förrän han var alldeles säker på att jobbet var hans och alla konkurrenter hade eliminerats uttalades det ja som så många misstänkt till slut skulle komma.

Politik handlar om makt. Ändå verkar det vara så fult och så tabu för politiker att uttala just detta, att de vill ha makt. Att de vill bestämma och att de har som mål att nå toppen så att de får ännu mera makt. Man kan fråga sig varför. Det naturligaste vore om de som söker sig till beslutande församlingar stod för att de vill bestämma, just för att de anser sig ha den bästa framtidsvisionen för vårt samhälle. Om fler politiker var tydligare med sina ambitioner hade politiken troligen varit både ärligare och öppnare.

I dag vittnar många partipolitiskt aktiva tvärtom om att de politiska partiernas hierarkier är en snårskog. Den som vill ta sig fram får snabbt lära sig att hålla tyst och hålla med rätt personer. Inte förrän man har nått en viss nivå blir det möjligt att ta steget fram och formulera sina egna åsikter (som kanske i bland inte helt och hållet går i linje med partiets) och stå för vem man är. Den enda grupp, bortsett från partiernas högsta företrädare, som inte behöver oroa sig för att bli petade från sin position om de luftar egna åsikter eller karriärambitioner är de handplockade röstfiskarna som Folkpartiets Marit Paulsen eller Moderaternas Maria Abrahamsson. Människor som har en egen plattform utanför partiet.

Patrik Öhberg,statsvetare vid Göteborgs universitet, har forskat om politikers karriärambitioner. Häromdagen berättade han i en intervju i GP att individen ofta är starkt underordnad kollektivet inom svensk politik. Jantelagen regerar.

– De politiska memoarerna är fyllda av exempel där politiker intygar att de för egen del aldrig haft ambitionen att göra karriär, säger Öhberg.

Och det är ju så det brukar låta. De flesta som tar uppdrag som ministrar eller partiledare gör det för partiet, för partimedlemmarna, för väljarna och till och med för landet. Men aldrig för sig själva. Man kan fråga sig hur det går ihop med de allt fler personvalkampanjer som trots allt dyker upp vid varje val? Eller är det kanske just det det gör? Har personvalen blivit en väg (den enda) att ta sig fram för dem som inte är kändisar, har varit med i partiet sedan barnsben eller är beredda att böja sig för partipiskan i varje fråga?

Det är förståeligt att partierna vill behålla kontrollen över politiken. Men blir rädslan för att släppa fram människor med ambitioner eller mycket egna åsikter för stor, förlorar vi alla på det. Svensk politik behöver inte bara kändisar och politiska broilers i beslutande församlingar. Vi behöver vanliga människor som trots att de starkt sympatiserar med ett partis ideologi vågar ställa sig upp och säga att kejsaren är naken. För det är han i bland.