Tyvärr var det inte svårt att förutse följderna. När en 28-årig vettvilling med somaliskt ursprung, beväpnad med yxa, bröt sig in i Muhammedtecknaren Kurt Westergaards hem i Århus reagerade danska politiker med krav på åtgärder riktade mot muslimer och invandrare som grupp.

Mest grov i munnen var Dansk Folkepartis ordförande Pia Kjaersgaard. Hon skyllde mordförsöket på ”en naiv invandringspolitik” och drog slutsatsen att ”det finns en grupp människor i Danmark som är villiga att bruka våld för att välta den danska demokratin över ända”.

Hennes vice ordförande Peter Skaarup konstaterade att mordförsöket kunnat förhindras om somaliern utvisats på blotta misstanken om terrorism.

I sak var dock liberala Venstres ordförande Peter Christensen knappast mer balanserad. Detta när han efterlyste vidgade möjligheter att utvisa människor som ”varit i kontakt med terrororganisationer och terrornätverk”.

En förvirrad 28-åring som i Allahs namn vill hämnas Kurt Westergaards karikatyr av profeten Muhammed är inte ett hot mot demokratin. Det är däremot politiker som låter grupper av innevånare bära skulden för en enskild människas kriminalitet. Tanken att utvisa någon utan annan grund än misstanke om samröre med något så diffust som ”terrorism” är inte bara bisarr. Den är också djupt odemokratisk.

Att så många danska politiker är rädda för invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet är märkligt. De borde i stället låta sig inspireras av kung Christian X. Under ockupationen sägs han ha bemött tyska krav på sanktioner mot danska judar med repliken: ”Vi är inte rädda för judarna”.

Men danskarna är inte ensamma. I den svenska vulgärdebatten hörs då och då ett slipprigt påstående: ”Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer”. Det blottar en avgrund av okunnighet och blockerad tankeförmåga.

I ett annat sammanhang kunde gruppen kristna fått bära ansvaret för terrorn på Nordirland, gruppen socialister för Röda arméfraktionens och Röda brigadernas mord eller gruppen minoritetsfolk för ETA:s bombdåd i Baskien. Men nu råkar det vara Europas muslimer som är tillräckligt utsatta för att utses till syndabockar.

Och syndabocken är ett gammalt djur. I tredje Mosebok drivs den ut i öknen lastad med folkets synder. Och av någon anledning upprepar vi ständigt denna ritual. En minoritet, avvikande och försvarslös, utses att bära skulden för allt som är tungt och svårt.

I början av 1900-talet drevs armenierna från sina hem och mördades i ett perverterat utbrott av kränkt turkisk självkänsla när det ottomanska imperiet imploderade. Judarna, som fått skulden för det mesta i 2 000 år, fick plikta även för 1920- och 30-talets ekonomiska kriser. De deporterades österut och mördades.

I samma nazistiska koncentrationsläger gasades även tio tusentals romer, men deras efterlevande är så försvarslösa att inte ens förintelsen lett till upprättelse.

Vad göra? Någon enkel bot mot vårt behov av syndabockar finns inte. Men var och en kan bidra genom att tänka efter och sedan inte falla in vulgärdebatten. Det är ett minimum.

GP 7/1 -09