Tänk om jag skulle kunna få något att göra som jag orkar med! Det vore fantastiskt, säger Tuija Saari. Hon intervjuas i dagens GP-reportage om förändringarna i sjukförsäkringen.

Tuija Saari är ett exempel på hur den gamla sjukförsäkringen fungerade som sämst. Hon har varit sjukskriven på heltid i tio år – först med sjukpenning och sedan med tidsbegränsad sjukersättning, som förlängts år efter år.

Nu får hon en ny chans med arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen. Hon får ersättning för heltid men introduktionen individanpassas. Ingen tvingar henne att gå dit varje dag – om hon inte orkar. Och sjukförsäkringen finns kvar.

Det gamla sjukförsäkringssystemet hade två tydliga nackdelar. Dels skenade kostnaderna. Dels var det ett utförsäkringssystem.

Kostnaderna skenade därför att sjukpenning kunde betalas ut hur länge som helst. Dessutom användes sjukförsäkringen som en del av arbetsmarknadspolitiken. Man kunde bli förtidspensionerad av arbetsmarknadsskäl.

Att detta var ohållbart insåg de flesta. LO föreslog redan 2007 en bortre gräns för sjukförsäkringen efter 15 månader. Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet ”löste” problemet genom näst intill automatisk förtidspensionering efter ett år. Då sjönk ersättningsnivån från 80 till 64 procent och staten sparade pengar. Men 64 procent av tidigare lön är inte mycket att leva av för den som kanske slitit ut ryggen i ett låglönejobb.

Behovet av en mer genomgripande reform som prioriterar rehabilitering och arbete framför sjukpenning och förtidspension har varit uppenbart länge. Och så så sent som för två månader sedan skrev den socialdemokratiska partikongressen följande i partiets politiska riktlinjer under rubriken ”varje arbetad timme behövs”:

”Är man så sjuk att man inte kan arbeta ska man ha sjukpenning. När man kan återgå i arbete ska man få stöd med rehabilitering och hjälp att komma vidare.”

Det som Socialdemokraterna skriver riktlinjer om genomför regeringen. Automatisk överföring till förtidspension ersätts med en rehabiliteringskedja. En bortre gräns införs, men efter 30 månader i stället för av LO föreslagna 15 månader. Och den som efter arbetslivsintroduktion fortfarande inte kan arbeta får återgå till sjukförsäkringen.

Socialdemokraterna kunde ha visat en smula politiskt mod och stått upp för beslutet på partikongressen även i den offentliga debatten, men i stället valde man att exploatera långtidssjukskrivnas oro för framtiden. Det är föga hedrande.

Att människor som, likt Tuija Saari, varit sjukskrivna eller tidsbegränsat förtidspensionerade i många år blir oroliga när försäkringssystem som styr deras tillvaro förändras är inte att undra på. Men vill man reformera sjukförsäkringen till det bättre är sådan oro oundviklig. Det är också oundvikligt att allt inte fungerar perfekt redan i förväg.

Rehabilitering medför att människors arbetsförmåga skall bedömas efter regler som måste tillämpas. Det kommer att uppstå problem. Ny praxis tar tid. Men regeringens mål, att även långtidssjukskrivna i görligaste mån skall hjälpas tillbaka till arbetsmarknaden i stället för att förtidspensioneras är värt möda och besvär.

GP 4/1 -10