I ett radioinslag hör jag att frågan om delade arbetspass, så kallade split shifts, verkar bli stor i avtalsrörelsen.

Split shifts? Jag har knappt hört uttrycket tidigare, än mindre uppfattat det som någon form av vedertaget begrepp. Däremot torde de allra flesta anställda inom exempelvis vård och omsorg mycket väl känna till "delade turer", som begrepp för att arbetsdagen delas upp i två olika pass, med en lång – och svårutnyttjad – rast däremellan. Eller också kan man ju helt enkelt, som i påannonseringen till inslaget, säga delade arbetspass.

Men nu handlade det om flygbranschen och där anser man sig kanske vara förmer än simpelt folk inom vården. Så då skulle det vara "split shifts".

Jag har aldrig varit någon förespråkare av att svenska språket till varje pris skall skyddas mot inflytande utifrån. Språk är dynamiska och utvecklas. Men jag måste erkänna att jag börjat irriteras alltmer över intrånget av slappengelska i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

I ett köpcentrum i en mellansvensk stad passerar jag en väskaffär, som inte bara har namnet utan också all skyltning på engelska. Det hela är förmodligen avsett att ge ett intryck av exklusivitet, men effekten blir mest löjeväckande. Glädjande nog kan jag notera att inte en enda kund tycks befinna sig i lokalen.

Begreppet "rea", som förmodligen en gång ansågs vara en modern och djärv förkortning, är numera sakta på utdöende. Helst skall det heta "sale" för att markera statusen.

Då och då kan rester av det svenska språket upptäckas. I julhelgen besökte jag en sports outlet – en affär där man kan köpa märkesvaror inom sportsektorn till lägre priser – och möttes faktiskt utanför lokalen av budskapet "utförsäljning". Det visade sig att butiken skulle stängas. När spelet redan är förlorat har kanske engelskan tappat sin betydelse.

I affärsvärlden kryllar det av engelska uttryck. Det dröjde innan jag förstod vad uttrycket "benchmarking" betydde, förutom att man borde bli imponerad av dem som pratade om det. Det visade sig vara något så enkelt som att företag jämförde sig med varandra efter en bestämd måttstock. Jag undrar dock vad företagsledarna sysslade med innan de började benchmarka? Förekom aldrig några jämförelser? Eller var det så att man ändå jämförde, men saknade ord för sina handlingar?

Lusten att imponera med engelska etiketter går långt upp i regeringen. Svenska Dagbladet rapporterade nyligen att språkprofessorn Olle Josephsson vid Stockholms universitet JO-anmält regeringen för att dess epostadresser är på engelska – ett brott mot den egna språklagen som säger att svenska är huvudspråk och att alla skall kunna klara sig i myndighetskontakter med svenska. Men den som exempelvis vill ha kontakt med utbildningsdepartementet måste skriva till @education.ministry.se.

Det känns skönt att inte vara ensam gnällspik och jag skall med intresse följa utgången av det ärendet.

Nyårslöften är som bekant vanskliga, men jag har bestämt mig för två. Det ena är att försöka tänka mig för varje gång jag är på väg att använda något av alla dessa slappengelska jargongord. Det andra är att som konsument strunta i de företag som inte klarar av att kommunicera med sina kunder på vanlig svenska.

Vi får se hur det lyckas. God fortsättning!