I väntan på freden Ledare 2/1:
De konkreta resultaten av Obamas nya utrikespolitiska linje har ännu uteblivit.
Relaterat
När Barack Obama i början av förra året tillträdde som USA:s president innebar det en omfattande, och hoppingivande, omläggning av den amerikanska utrikespolitiken.
Konfrontation ersattes av signaler om ökad lyhördhet och vilja till mer av dialog och samarbete. Till stora delar har Obama levt upp till dessa intentioner under året. Det var också denna omläggning som renderade honom Nobels fredspris mot slutet av året.
Men de konkreta resultaten har till stora delar uteblivit. Töväder i vissa relationer har kunnat åstadkommas och antiamerikanska stämningar dämpats. Men det vore svårt att tala om det gångna 2009 som ett fredens år.
Ungefär samtidigt som fredspriset tillkännagavs tvingades Obama meddela en omfattande förstärkning av de amerikanska trupperna i Afghanistan. Det miltära läget där har förvärrats det senaste året och även säkerhetsläget i Irak, som skall gå till val om tre månader, inger betänkligheter. I Mellanöstern har utsikterna för fred närmast försämrats under hösten.
Piratverksamheten utanför Somalia har kunnat fortgå trots betydande internationella insatser. Flygattentatet ovanför Detroit mot slutet av året visade på hur Jemen blivit en ny samlingspunkt för internationell terrorism. Listan över elände kan göras lång. Frågan är då varför Obamas nya giv inte gett tydligare avtryck ännu.
Det grundläggande svaret är att snabba klipp sällan är möjliga i utrikespolitiska frågor. I några fall, som Iran och Nordkorea, har intresset för att konstruktivt delta i den dialog USA velat öppna för varit tämligen begränsat. I andra fall har stöd från andra stormakter inte varit helhjärtat.
Längst i upptiningen av kontakter har Obama kommit i förhållandet till Ryssland. Det är betydelsefullt för en allmän avspänning, men steget är fortfarande långt till att ryssarna mer entydigt också skulle sätta press på Iran i kärnvapenfrågan. Likaså ligger Kina lågt när det gäller Nordkorea.
När det gäller Afghanistan har Obama slagit in på chansningens väg. Först en militär upptrappning för att sedan inleda tillbakadragande av trupper 2011. Det återstår att se om strategin eller tidsplanen visar sig hålla. De historiska erfarenheterna av interventioner i Afghanistan är inte uppmuntrande och militant extremism har närmast tilltagit under de senaste åren.
Till de stora besvikelserna under året hör den avstannade fredsprocessen i Mellanöstern. Förutsättningarna har förvisso inte varit de bästa, med en konservativ ny israelisk regering och omfattande splittring på den palestinska sidan. Men amerikanska påtryckningar har inte mer än kunnat bromsa pågående bosättningar, och utan ett tydligt stopp när det gäller bosättningarna framstår meningsfulla fredssamtal mest som en hägring.
Obama förefaller inte haft tid för mer än ett förstrött intresse för Israel-Palestina-konflikten under hösten. Det återstår att se vilket engagemang han och USA, som den absolut viktigaste påtryckaren, kan visa upp i år.
Men sammantaget ser inte heller 2010 inte ut att bli ett fredens genombrottsår. Kanske går det ändå att hoppas på steg i rätt riktning – om fler vill delta i en dialog.
GP 2/12 -10














































