Tobinskatten har oväntat kommit i ropet igen, i spåren av den genomgångna finanskrisen. Men det är andra typer av åtgärder som behövs för att stoppa överdrivet risktagande.

I mitten av december gav EU-ledarna i uppdrag åt Internationella valutafonden, IMF, att utreda en särskild skatt på finansiella transaktioner över gränserna. Den så kallade Tobinskatten, en relik från 2000-talets början, hade plötsligt återuppstått.

Tobinskatten var för knappa tiotalet år sedan en kort period modeförslaget för dagen. Den hade en gång lanserats av Nobelpristagaren James Tobin med syftet att dämpa spekulativa rörelser i världsekonomin och hjälpa till att ge ökade resurser för hjälp till fattiga länder. Den togs upp av den för en kort period livaktiga proteströrelsen Attac och i svenska riksdagen fanns motioner från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet om skattens välsignelser.

Glansen blev emellertid kortvarig. Förslaget dömdes ut som ineffektivt av fackekonomer och under många år föreföll det vara definitivt dött och begravet.

Men nu är det alltså tillbaka. Förklaringen är givetvis finanskrisen och den diskussion som uppstått om behovet av bättre regleringar av finansmarknaderna. I Europa är det främst Frankrike och Storbritannien som drivit på för en utredning, medan exempelvis den tyska regeringen varit splittrad. Medan förbundskanslern Angela Merkel uttryckt ett principiellt stöd för idén, har andra ministrar uttryckt både skepsis och direkt motstånd.

Även om IMF nu skall utreda förslaget är det emellertid svårt att tro på att skatten heller denna gång blir verklighet. De invändningar som tidigare riktats mot den har i princip samma bärighet i dag som tidigare. Kritiken gäller framför allt att skatten är trubbig och ineffektiv, på flera sätt.

Dels är en förutsättning att skatten kan genomföras samtidigt överallt globalt, för att inte hemvisten för transaktionerna skall flytta till skattefria områden. Sådana heltäckande internationella överenskommelser är inte lätta att åstadkomma, vilket senast klimatmötet är ett exempel på.

Dels är en svaghet att alla transaktioner omfattas av skatten. Det medför att skatten snarare riskerar att dämpa ekonomisk aktivitet och tillväxt, i stället för att träffa de riskbenägna beteenden som är de viktiga för att förhindra liknande finansiella kriser som den nyss genomgångna.

I detta ligger också en förklaring till skattens popularitet för tiotalet år sedan. Då stod globaliseringsmotståndet på sin topp och Tobinskatten uppfattades som en antikapitalistisk skatt.

Lärdomarna från finanskrisen är emellertid att de regleringar som behövs måste vara inriktade på att bestraffa överdrivet risktagande av det slag som utlöste krisen. Dit hör begränsningar för bonusar inom den finansiella sektorn –den svenska finansinspektionen har från nyår infört en treårsregel för när huvudparten av bonusar får tas ut. Skärpta krav på kapitaltäckning vid upplåning för finansinstitut är andra typer av sådana åtgärder.

Tobinskatt kan ge intryck av handlingskraft, men har för dålig träffsäkerhet mot de riskbenägna beteenden som behöver bromsas. Därför bör den få stanna på papperet även denna gång.

Teckning: MARIO BRANCAGLIONI