Så är julen över. Även om många inte längre skrattar lika mycket åt Kalle Anka så kanske många i alla fall har skrattat en hel del åt Anna Anka. Vad finns det annars att göra när den före detta miss Hawaiian Tropic-deltagaren och numera kycklingbroskäterskan försöker skapa julstämning? Gråta kanske? Något mindre juligt än Anna Anka är svårt att hitta. I alla fall om man tycker att julen handlar om kärlek, vänskap och familj. Om att vara ödmjuk och tacksam för det man har och kanske också skicka en tanke, eller allra helst en slant, till dem som inte har samma tur som oss som får fira jul i våra varma ombonade hem, omgivna av släkt och vänner.

Personligen tycker jag att det är bra att TV3 matchar SVT:s klassiker Kalle och hans vänner med Anna Anka. Det räcker med att ha sett en liten stund på hennes julprogram för att inse hur bra man har det. Anna Anka är lite som de fattiga i Karl Bertil Jonssons julsaga, fast hennes fattigdom ligger i själen. Och de TV3-profiler som flugit till Los Angeles för att gå på Ankas julfest är inga Karl Bertil Jonsson-figurer som ser till att skapa glädje och julfrid. Tvärtom förstärker de på något sätt Annas ensamhet. Det enda man ser till slut är en väldigt trasig och bitter människa.

En människa som lever i det förgångna och som saknar både kunskap och insikt.

Hur ska man annars tolka hennes uttalanden om att kvinnor bör serva sina män, om att män inte kan eller ska ta hand om små barn eller hennes sätt att välja sin man före barnen? Inget av detta känns särskilt 2009. Än mindre 2010.

Det mest intressanta med Anna Anka är dock inte Ankan själv. Det är alla de stenåldersmänniskor som hon under hösten fick att krypa fram ur sina hålor. Bland annat Elise ”man skall vara stolt över att vara försörjd av sin man” Claesson, Roland ”jag är stolt över att jag har en hemmafru” Poirer Martinsson och Camilla ”genusforskning och genuspedagogik är oviktigt” Lindberg (FP).

Alla dessa människor som lägger ned tid och energi att argumentera för att det minsann är människors fria val att leva på någon annans inkomst, att familjer skall få välja att leva som på 40-talet om de vill, och att kvinnor inte alls är missgynnade i samhället.

Jo, jag tycker också att frihet är viktigt. Jag tycker att människor så länge de inte skadar någon annan (eller sig själva allt för mycket) skall få leva sina liv så som de önskar. Men jag tycker inte att det är så enkelt som Anna Ankas fan-club vill göra gällande. För människors ”fria val” får konsekvenser för andra. Ja, för hela samhället. Och vad är egentligen valfrihet? Varför handlar vi som vi gör? Har vi tänkt efter eller följer man bara strömmen?

Om personer som Anna Anka lär sina barn att män inte tar hand om bebisar, och att kvinnor bara är till för att serva sina makar, är det då något som bör diskuteras? Kanske till och med motarbetas? Ja, jag tycker det. Annars kommer vi aldrig framåt. Ankas, Claesons, Poirer Martinssons och Lindbergs motsvarigheter för 100 år sedan, var de som sade saker som att ”jag är stolt över att vara kvinna och inte rösta” och ”det behövs ingen jämställdhet”. I dag skrattar vi åt sådana dumheter.

Och jag skrattar åt Anna Anka. För att hon är så sorglig. Och för att jag lever i trygg förvissning om att framtiden inte tillhör sådana som hon.

Gott nytt 2010 till alla kvinnor som inte lever som bihang till sina män! Och till alla män som inser vilken fantastisk möjlighet det är att vara hemma flera månader och byta blöjor och torka snor! Det är er tid nu!