Veckan slutade uselt! Ett klimatmöte i Köpenhamn som inte med den bästa vilja i världen (och tyvärr visade världen inte bästa vilja) kan kallas en framgång och det sorgliga beskedet att GM lägger ner Saab. Förvisso är det frågor av olika dignitet. FN-konferensen om klimatet handlar faktiskt om något så monumentalt som jordens framtid och kommande generationers liv. Saab-nedläggningen däremot är en fråga om 3 500 jobb i en liten bilfabrik i utkanten av Europa. Men för dem som förlorar sina jobb är GM:s besked, några dagar före jul, givetvis ett tragiskt och brutalt dråpslag med långtgående konsekvenser.

Men misslyckandena var väntade. Allt färre har trott att det skulle vara möjligt att nå fram till bindande avtal om klimatet vid Köpenhamnsmötet. De fick tyvärr rätt.

Nu letas syndabockar och alla skyller på alla. Men sannolikt måste man inse att 192 länder med sinsemellan helt olika förutsättningar, inte kan åstadkomma ett klimatavtal. Martin Ådahl och Mattias Johansson på tankesmedjan Fores föreslog i stället i en debattartikel i DN att de 20 nationer som står för 90 procent av utsläppen skulle förhandla på egen hand.

I fallet Saab är det väl egentligen bara känslorna som talat för att bilföretaget skulle gå att rädda – och möjligtvis den till synes outtröttlige vd:n Jan-Åke Jonsson. Precis som i Köpenhamn är syndabocksjakten i full gång. En del menar att regeringen och Maud Olofsson inte gjort tillräckligt för att rädda Saab. Det har till och med framförts krav på att staten skulle ta över som ägare. Men det var bara ägaren GM som kunde ha räddat Saab. GM har pumpat in miljard efter miljard men ändå inte lyckats. Vd:ar och strategier har kommit och gått men försäljningen har stått still. Det grundläggande problemet har varit att GM inte har låtit Saab utveckla den särart som egentligen var det man köpte.

Inte heller under försäljningsprocessen har den amerikanska biljätten imponerat. Av 27 intressenter valde man att förhandla med den olönsamma och mycket lilla sportbilstillverkaren Koenigsegg. Förhandlingarna drog ut på tiden. Saabs problem växte och bilförsäljningen krympte katastrofalt. Sent i processen hoppade Koenigsegg av och visade därmed ånyo sin olämplighet som ägare till Saab. Till slut stod hoppet, om än orealistiskt, till en annan tillverkare av sportbilar, holländska Spyker. När det inte heller blev affär med holländarna återstod bara nedläggning.

GM har emellertid chansen att i någon mån rehabilitera sig. Visserligen är Sverige inte särskilt betydelsefullt för GM men ett anständigt och ansvarsfullt uppträdande skulle gagna företagets varumärke också utanför landets gränser – ett varumärke som för övrigt behöver en rejäl global putsduk.

Det är inte bara det förutsägbara i misslyckandena som förenar Köpenhamnsmötet och Saabs grymma öde utan också att det trots allt finns hopp!

Saab kommer inte tillbaka men med kraftfulla och kloka stödinsatser från regeringen så kommer de flesta av Saabs anställda och de tusentals indirekt berörda att finna nya meningsfulla uppgifter. De har nämligen något som alltid är eftertraktat: kompetens!

Det kan synas märkligt att vara hoppfull i klimatfrågan när FN-konferensen just slutat utan påtagligt resultat. Men det finns goda tecken. Vetenskapssamfundet är i stort sett enigt om klimatproblemens allvar. USA är numera med på tåget och insikten är stor bland världens politiker, företagsledare och allmänhet om att kraftfulla åtgärder är nödvändiga. Världen vet att vi inte har något val. Därför kan man vara hoppfull!