Glädjebesked i Bryssel Ledare 12/12:
EU-toppmötet lyckades till slut ena sig om den stora klimatsatsningen på fattiga länder. Det var en viktig signal till klimatmötet i Köpenhamn.
Relaterat
Det såg länge mörkt ut. Strax före midnatt mot fredagen var Fredrik Reinfeldt tvungen att meddela att EU-länderna kört fast. Det hade inte gått att komma överens om att satsa nödvändiga miljarder för att de fattigaste länderna skulle komma igång med klimatåtgärder. Arbetet på att hitta en lösning skulle pågå under natten.
Och se. När mörkret är som värst kan ljuset vara nära. I går förmiddag, sedan Frankrike och Storbritannien gått i bräschen, visade sig arbetet ha burit frukt. EU-toppmötet i Bryssel, det sista för Fredrik Reinfeldt som ordförande, gick från befarat bakslag till betydande framgång.
72 miljarder kronor sammanlagt skall satsas under en treårsperiod på de allra fattigaste länderna, samt vissa särskilt utsatta önationer, för att dessa skall kunna skydda sig mot klimathotet.
Pengarna i sig räcker inte, beräkningarna om de sammanlagda behoven ligger på ungefär 210 miljarder kronor. Men EU har nu tagit sin del av dessa kostnader. Det är mycket glädjande att EU-länderna kunnat samla sig i denna fråga. Många tävlar om att ta åt sig äran, men självfallet är det en fjäder i hatten för Reinfeldt att överenskommelsen blev verklighet.
Ett sammanbrott i Bryssel hade kunnat få allvarliga konsekvenser för det pågående klimatmötet i Köpenhamn. Nu blev utgången i stället en manifestation av handlingskraft. Det är psykologiskt betydelsefullt inför de fortsatta förhandlingarna där.
Där ser det som väntat inte helt lätt ut inför de avgörande dagar som inleds i nästa vecka. Inför klimatmötet har det talats mycket om sprickan mellan rika och fattiga länder. Men under förhandlingarna hittills är det snarare tre olika block som kan urskiljas: de traditionellt rika länderna från väst, allt rikare tidigare utvecklingsländer som Kina och Indien och de mer fattiga u-länderna.
En uppblossande strid gäller om det så kallade tvågradersmålet räcker – att temperaturen inte skall få stiga globalt mer än två grader till 2050 – eller om ribban för en sådan temperaturhöjning borde sänkas till 1,5 grader. Man får innerligt hoppas att den typen av strider inte leder till en handlingsförlamning. Det har varit svårt nog att etablera tvågradersmålet och primärt måste det viktigaste vara att nu enas om konkreta åtgärder som gör åtminstone det målet trovärdigt.
Ingen har emellertid trott annat än att det någon vecka före Köpenhamnsmötet skulle se närmast omöjligt ut att nå fram till en lösning. Så är det i förhandlingssammanhang och så var det nu senast på toppmötet i Bryssel. Därför finns ännu ingen anledning att kasta yxan i sjön. Mot slutet måste de stora länderna agera och det är svårt att tro att Barack Obama kommer helt tomhänt till Köpenhamn.
GP 12/12 -09
