I Sverige råder mångfald. Oavsett hur olika det ordet klingar i olika människors öron finns en samstämmighet. Det är många som tror på mångfalden men frågan är vilket djup den övertygelsen når.

På debattsajten Newsmill skriver Sydsvenskans utrikesredaktör, Kinga Sandén, om sin förvåning över att behöva prata om sin polska bakgrund på prisutdelningen för Stora journalistpriset. Hon konstaterar att den inte har någon direkt koppling till arbetet och att hon faktiskt är svensk ändå. Och visst är det sant. En majoritet av Sveriges befolkning är på ett eller annat sätt en konkret del av mångfalden.

Så länge vi med annan etnisk bakgrund konstaterar att vi är svenskar, alldeles oavsett och det politiskt korrekta Sverige i kör ropar att "ingen är faktiskt svensk från början" finns inga bekymmer. Men det är att göra det lite väl enkelt för sig. Den svenska integrationsmodellen är relativt ny och oprövad och i en globaliserad värld drivs den till sin spets. En enkel slogan är att alla med svenskt pass är svenskar. Men det finns de facto en speciell svensk kultur - även om det är svårt att exakt definiera vad den omfattar - som alla i Sverige inte delar i dag. Det är också sant att den ständigt förändras.

Den nya utmaningen är människor och grupper som tar integrationen på fullt allvar, nämligen att både bevara sin annorlunda identitet och samtidigt bli en del av det svenska. Det är ju vad integration betyder. Sinnebilden för det är fotbollslaget Assyriska FF. Med sina framgångar utmanar laget den svenska självbilden. Det blev tydligt under kvalmatcherna till allsvenskan mot Djurgården. När kebabsåsflaskan kastades in på planen i Södertälje drogs det på smilbanden, inte minst hos AFF-supportrar. Men glåporden och stämningen på Stockholms stadion visade tydligt att motståndaren var lite annorlunda den här gången.

Men det är inte bara "originalsvenskar" som måste omvärdera sin självbild. I ännu högre grad måste alla i självpåtaget eller faktiskt utanförskap betrakta sig i nytt ljus när företrädare för nya svenskar når framgångar och acceptans i samhället.

Det är ingen slump att svenskar i förra helgen vallfärdade till Barcelona. Zlatan Ibrahimovic är var mans tillgång och ett typexempel på en integrerad svensk med integritet. Det gör inte saken sämre att folkpartiledaren Jan Björklund i sitt landsmötestal trodde att Zlatan vuxit upp på Balkan i stället för Malmö.

När det heta Spanienderbyt spelades i söndags, lyste tv-rutan grön genom svenska vardagsrumsfönster. När jag skyndade mig hem för att hinna till matchen kändes det som att betrakta ett Sverige i väntan på Kalle Anka. Ändå går de känslomässiga svallvågorna höga runt Zlatan. Är han bara annorlunda eller integrerad?

Jag har inga bekymmer med att få frågor om min bakgrund, det har nämligen gjort mig till den jag är. Det är relevant även i mitt arbete. Och frågar du Zlatan är jag säker på att den varit avgörande för hans framgång. När det handlar om identitet är lojalitet och känsla viktigare än var man är född. Precis som kulturer, förändras också människor. Vi är komplexa och identitet är inget statiskt. Men i ett integrerat samhälle är det viktigt att utrymme och respekt finns och ges åt båda håll.