En fjärdedel av alla självmord begås av personer äldre än 65 år – ofta efter besked om en svår obotlig sjukdom. Att inte vilja sluta livet i ett kaos av smärta och ångest är också det ständigt återkommande motivet i debatten om aktiv dödshjälp.

Men att sjukvården vid sidan om uppgiften att vårda och rädda liv skulle få i uppdrag att avliva svårt sjuka patienter är alldeles orimligt. Och ingen behöver ta sitt eget liv av rädsla för outhärdlig smärta. Det finns hjälp. Men tyvärr är hjälpen ibland både osäker och otydlig.

Osäker därför att tillgången till palliativ (lindrande) vård beror på var patienten bor. Nyligen påpekade riksdagsledamoten Cecilia Wigström (FP) att kvalificerad palliativ vård bara finns i 60 procent av Sveriges kommuner.

Otydlig på grund av osäkerhet om hur mycket smärtlindring som får ges innan gränsen för aktiv dödshjälp passeras.

Men både vad gäller osäkerhet och otydligheten tas nu steg i rätt riktning.

Häromdagen beställde socialminister Göran Hägglund (KD) ”ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård” av Socialstyrelsen. Det är ett bra första steg att sprida den kunskap som finns till samtliga kommuner. Men det är inte tillräckligt. Det behövs också fler läkare med bred kompetens i palliativ vård.

Ett sätt att förbättra tillgången på specialistläkare vore att, som Wigström föreslår, göra palliativ medicin till en tilläggsspecialitet för läkare.

Kraven på rätt till aktiv dödshjälp bottnar emellertid inte enbart i rädslan för outhärdlig smärta, utan också i en rimlig önskan om att få bestämma själv. Vem vill på det yttersta reduceras till ett maktlöst objekt för andras beslut?

Den debatten har gjort nytta. Vid den nyligen avslutade läkarstämman presenterade professorn i medicinsk etik vid Karolinska institutet, Niels Lynöe, nya riktlinjer som stärker patientens rätt att få vara med och bestämma över sin egen död. Detta utan att gränsen till aktiv dödshjälp passeras.

Riktlinjerna gäller så ka l lad palliativ sedering som innebär att den döende patienten sövs för att lindra symptom som inte går att lindra på något annat sätt.

I en intervju för TT förklarade Lynöe att det är patienten som skall avgöra vad som är outhärdligt, inte läkaren. Detta oavsett om smärtan/ångesten har fysiska eller psykiska orsaker.

Niels Lynöe konstaterar att det inte finns någon knivskarp gräns mellan kraftfull smärtlindring och dödshjälp. Det är syftet som gör skillnaden, inte vilket läkemedel som används. Läkemedel som lindrar smärta och söver kan och får ha som bieffekt att livet förkortas.

– Här är Socialstyrelsen tydlig. Så länge som syftet är att lindra symtom är behandlingen försvarbar även om döden påskyndas, säger Lynöe till TT.

Detta förtydligande borde dämpa krav på aktiv dödshjälp som bottnar i rädsla för maktlöshet och outhärdlig smärta. Samtidigt är det bra att Niels Lynöe betonar att det finns en gräns som inte får passeras.

Det är tillåtet att ge höga doser smärtlindring som kan förkorta livet. Men därav följer inte att det är tillåtet att överdosera för att patienten skall dö snabbare.

GP 2/12 -09